– Våra dagar förmörkas av den fruktansvärda händelsen i Örebro. Vi står här inför denna grymhet, säger Robert Uitto, ordförande för Länsteatrarna i Sverige, i sitt invigningstal. 

Han lämnar sedan utrymme för en stunds välbehövlig tystnad. 

Vi befinner oss på Volvo CE Arena Eskilstuna. Att platsen som Folk och Kultur äger rum på heter just Volvo CE Arena Eskilstuna är relevant i sammanhanget eftersom en av de viktigaste kulturpolitiska frågorna just nu enligt vår regering är privat finansiering av kulturen.

Volvo CE Arena Eskilstuna är en av många arenor i Sverige som köpts av ett stort bolag och som nu heter något groteskt. Den sittande regeringen vill se liknande samarbeten mellan kultursektorn och näringslivet. 

”Om den lokala pizzerian kan stötta det lokala fotbollslaget i utbyte mot att få ha sitt namn på deras tröjor kan de väl göra något liknande med den lokala teatergruppen”, som någon sammanfattade det på ett av arrangemangets hundratal panelsamtal.

Politikerna, mecenaterna, organisationerna, kulturaktörerna och en del anonyma besökare har samlats i Eskilstuna för att diskutera privat finansiering och allt annat som ryms inom det luddiga begreppet kulturpolitik. För en utomstående kan sammanhanget tyckas obegripligt. Varför fylls Eskilstuna fem dagar om året av cirkusartister, toppolitiker, skådespelare, kväner, poeter, kommunala mellanchefer och kulturredaktörer? 

Ismo Rallisson, som är projektledare för Folk och kultur, beskriver tillställningen som en nätverksplattform. 

– Men det är också ett sammanhang för att mötas och kommunicera, för det är ändå det kultur handlar om. Du har ju en mottagare och en avsändare.

Han pekar mot ett danskonstverk som pågår på mässgolvet i närheten av caféet vi sitter på. 

– Jag tänker på den här dansen. Dansaren har ögonkontakt med dig och när du bryter ögonkontakten så slutar hon dansa. Då är det färdigt. Det är någonstans det allt det här handlar om.

Folk och kultur är Bokmässan för vuxna och det betyder att Folk och kultur är Bokmässan minus alkohol, droger, sex, skvaller och konflikter. Det är i alla fall intrycket man får som journalist, strängt förbjuden från att besöka kvällsminglen, på grund av en bestämmelse om att det inte ska vara någon mediabevakning där.

Till och med barnen, eller i alla fall representanterna från ungdomspartierna, beter sig som vuxna på Folk och kultur. I stället för att brusa upp, avbryta varandra eller gå på lite festliga personangrepp, väntar de försynt på sin tur under debatten som går under den mycket vuxna rubriken: ”Vad säger partiernas ungdomsförbund om den nationella kulturpolitiken?”

När de väl får ordet upprepar de i princip samma sak som de riktiga vuxna gör:

Det är bra med privat finansiering så länge inte Wallenberg kontrollerar det kulturella innehållet. 

Det är viktigt att satsa på kulturen, framför allt vad gäller de unga. Och det är dåligt att barn inte kan läsa.

Kulturpolitiken ska stärka minoriteters rättigheter och se till att marginaliserade grupper får sina röster hörda.

På dessa punkter verkar alla vara överens. Utom Ungsvenskarna. Efter ett kort möte med Tindra Hasslerot Forsberg, som representerar Sverigedemokraternas ungdomsparti, framkommer att partiet har en lite annorlunda prioriteringsordning.

– Jag tycker det är tråkigt att man hela tiden ska vända debatten till att säga att vi skulle vara emot minoriteter. Det hade varit roligare att ägna debatten åt att prata om skatteslöseriet som pågår. 

Tycker du att kulturpolitiken ska verka för att skydda och stötta minoriteter?

– Absolut, men jag tycker att fokus ska vara barn och unga, personer med funktionsnedsättningar och andra som kanske inte har råd att betala för kulturen själva.

En av anledningarna till att det pågående evenemanget på CE Volvo Arena är svårt att sätta fingret på är att det beskrivs som ett ”konvent”. Ett ord som för många väcker religiösa konnotationer. En annan anledning är att vi alla har olika idéer om vad kultur är och vilka uttryck som ska rymmas i termen. 

Douglas Thor, Moderata Ungdomsförbundets ordförande, slår ett slag för Netflix och Tiktok som kulturfrämjande plattformar. Under panelsamtalet pratar han engagerat om hur Ruben Östlund snart kommer behöva slänga sig i väggen för att en ”13-årig Tiktok-tjej kommer ersätta honom”.

Tiktok är ett kinesiskt bolag men jag tycker inte man ska slå på den största trumman bara för att något är från Kina. Mycket av det vi har på oss är gjort i Kina

Efteråt utvecklar han vilken potential som finns i streamingtjänsterna och de nya digitala plattformarna. 

– Vi har fått en enorm demokratisering av förmågan att skapa och konsumera kultur. Det är fler som kollar film än någonsin, det är fler som lyssnar på musik än någonsin. Möjligheten att skapa en låt eller ett filmklipp som blir viralt finns hos alla nu.

Ser du några risker med att dagens unga är betydligt mer på Tiktok och streamingtjänster än de är på museum eller på bio?

– Ingenting är svartvitt. Tiktok är ett kinesiskt bolag men jag tycker inte man ska slå på den största trumman bara för att något är från Kina. Mycket av det vi har på oss är gjort i Kina. 

Douglas Thor som är klädd i en svart skinnjacka, eventuellt tillverkad i Kina, pekar på tekniken som ligger utspridd över bordet vi sitter vid i Volvo CE Arenas entréhall. 

– Mycket av det vi har i våra mobiler är gjort i Kina. Jag har en väldigt hög tilltro till att det kan komma konkurrenter som tar över. Folk säger att de här plattformarna är ”too big to fail” men jag är inte så säker på det. Jag hoppas att  någon annan aktör tar över Tiktok. 

Han ger ett intryck av att tycka att de positiva effekterna av sociala medier ändå väger tyngre än de negativa. Åtminstone vad gäller hur plattformarna påverkar kulturen.

– Du har aldrig sett så mycket kulturutövande hos unga som nu. Du har aldrig sett så många unga som håller på med danskoreografier som nu. Aldrig någonsin har så många unga skapat sin egen dans! Hur kan vi inte prata om det som en positiv utveckling? 

Det är lätt att dras med i Douglas Thors narrativ om Tiktok som en kulturell framgångssaga. Men på ett annat mycket vuxet scensamtal med mycket unga panelister går det att höra Luay Mohageb, före detta utredare på polisen och numera debattör inom ungdomsbrottslighet, berätta en annan berättelse.

Han ser en verklighet där barn lever digitala dubbelliv styrda av algoritmer som syftar till att maximera deras engagemang. Det som driver på engagemanget är gangsterorienterat innehåll för pojkarna, och skönhetsorienterat innehåll för flickorna. 

– Vilken kultur dominerar bland ungdomar?, frågar han retoriskt i ett av Folk och kulturs sista samtal på onsdagskvällen. 

– Det som är identitetsskapande för unga pojkar är gangster-romantisering. De marineras i ett firande av en kriminell livsstil. Då måste vi fråga oss: Vilken kulturell motkraft finns det? 

Den kavajklädda publiken nickar och antecknar när Luay Mohageb pratar om att vi måste revolutionera vår syn på gangsterrappen. 

Här uppmärksammas en negativ kraft hos den svenska kulturen. Musiken som romantiserar kriminalitet gör enligt Luay Mohageb att fler radikaliseras och dras in i kriminaliteten, dessutom skapar musiken möjligheter för kriminella gäng att tvätta pengar.

Luay Mohagebs perspektiv sticker ut på Folk och kultur. Han är den enda som lyfter att kulturella uttryck också kan bära på risker och aspekter som är destruktiva för vårt samhälle.

Kulturminister Parisa Liljestrand gjorde en snabbvisit i Eskilstuna i hårt slickad hästsvans. Hon valde att ägna sitt invigningstal åt skolskjutningen i Örebro och lägga kulturpolitiken åt sidan. Detta väckte frustration hos publiken som kände att kulturen kan vara en stark, samlande kraft i tider av sorg och saknade att sådant resonemang i ministerns tal. 

För mig var det självklart att komma hit trots det fruktansvärda som hänt

Liljestrand lämnade Folk och kultur så fort hon gått av scenen, men vår före detta kulturminister, miljöpartiets språkrör Amanda Lind, är på plats och har tid för en pratstund innan hon också ska resa vidare till Örebro.

– För mig var det självklart att komma hit trots det fruktansvärda som hänt. Det här är Sveriges viktigaste kulturpolitiska konvent och är det någon gång det är viktigt att tala om hur vi stärker kulturens roll i samhället så är det väl i tider av kris.

Vad tycker du om den nuvarande kulturpolitiken? 

– Jag är väldigt kritisk till den. Man pratar om att öka den privata finansieringen av kulturlivet och det i sig är inget fel, det vill vi också. Men det ska inte ske på bekostnad av en stark offentlig finansiering. Då får vi ett svagare kulturliv och ett sådant samhälle vill jag inte se.

Efter Parisa Liljestrands tal på Göteborgs filmfestival har kultursidorna och många som arbetar med kultur kokat av frustration. Debattörer och filmfolk uppfattade talet som kulturföraktande och som att hon försökte skapa en konflikt mellan ”kultureliten” och ”skattebetalarna”.

Amanda Lind berättar att hon reagerat på att Parisa Liljestrand inte tydligare tagit ställning mot den retorik hennes tal lett till bland högerdebattörer och på sociala media.

– Jag tycker det är anmärkningsvärt att kulturministern i den enda intervju hon har gjort efter talet inte tydligare markerade mot den typen av retorik som spridits efter talet, föraktfulla kommentarer om en ”kulturelit” som är ”beroende av bidrag”. Dels för att högern där med låter ett sådant narrativ ta fäste. Och dels för att det inte är sant, kultursverige är en hårt kämpande sektor som är viktig för vårt land. 

Kulturen som blomstrande på Tiktok. Kulturen som brottsromantiserande. Kulturen som marginaliserad och hotad i civilsamhället. Kanske finns det, om man skrapar på ytan, fler heta konfliktytor på Folk och kultur än man först kan få intrycket av.

Skådespelaren och komikern Bianca Kronlöf håller ett intensivt anförande där hon får publiken att både skratta och skrika. Någonting väcks till liv i de annars loja och syrefattiga salarna. Vad det är som vaknar är dock svårt att säga, hennes budskap är osammanhängande. Någonting om att män är dåliga. Någonting om att den med makt också måste ta ansvar.

Vi lever i ett land som har en av Europas mest högerextrema regeringar

Bianca Kronlöf lämnar scenen och ersätts av poeten Athena Farrokhzad, omvirad i en palestinasjal. Hon pratar om hur kulturarbetare tidigare har kunnat lita på att det offentliga varit på deras sida, men att de nu inte längre kan göra det. 

– Vi lever i ett land som har en av Europas mest högerextrema regeringar. Vi måste förstå att attentatet i Örebro som en del av det, säger hon, och fortsätter  med att berätta om hur poeten Adrienne Rich 1997 tackade nej till ett pris från Clinton-administrationen. Farrokhzad citerar vad Rich sa när hon avböjde priset.

– Konsten är värdelös om den bara pryder middagsbordet hos den makt hos gisslan. 

Under det senaste året har många kulturverksamheter i Sverige tvingats stänga ned eller pausa sina repertoarer som följd av brist på finansiering. 

Tack vare finansiellt stöd från näringslivspampar kommer svenskarna slippa se Kungliga Operan och konserthuset i Stockholm förmultna, men vad händer med alla mindre scener i landet? Och om vi inte längre kan lita på politikerna, ska vi lägga vår tilltro i händerna på bankdirektörerna?

När Douglas Thor får frågan svarar han med krass marknadslogik.

– Saab stängde ner i Trollhättan. Alla tänkte att det var en katastrof. Men alla som jobbade på Saab började göra något annat, de startade nya egna företag. 

Han berättar om sin egen kulturella uppväxt i Vetlanda. Han spelade trummor, men lärde sig mer av att kolla på videor på Youtube än han gjorde i kulturskolan.

– Jag har stor tilltro till att människor kan forma sina liv som de vill, om de har en dröm och en förmåga att skapa kultur som har ett värde för människor så kommer de hitta sätt att finansiera det.

Men de kan ju inte det just nu.

– Måste de vara i Stockholm? Vetlanda behöver nya undervisare till sina kulturskolor. Människor med andra jobb, har de rätt att välja exakt var de ska bo och vilket jobb de ska ha?