Frida Röhl, Folkteaterns konstnärliga ledare, peppar upp sin ensemble efter sista repetitionen innan första publikgenomdraget senare på kvällen. Det börjar dra ihop sig mot premiär av Friedrich Schillers ”Rövarna” på fredag. Men det är en fri tolkning av 1700-talsdramat.

– Ja. Berättelsen är där, den har vi inte frångått. Men man kan göra ”Rövarna” på tusen olika sätt och det finns hur många tagningar som helst. Vi har uppdaterat den, men även behållit en del av det språkliga samtidigt som vi hittat en modernitet i det. Vi har försökt hitta kontrasterna, säger Frida Röhl när ensemblen skingrat sig för några timmar ledigt.

”Ett  urdrama”

I korthet så handlar det om två syskon som växer upp under stor rikedom och frihet. I original två bröder, men i Folkteaterns variant har den yngre blivit en syster. Storebrodern firar livet, är karismatisk, dricker och lever rövare. Den yngre är mer filosofiskt lagd och hennes ideal är förnuftet. Men hon är även kylig och beräknande och bär på en enorm ilska då slumpen bland annat gjort henne arvlös. Faderns arv blir startskottet på en våldsspiral som bara tycks eskalera. Anslaget och tonen är dock långt från någon diskbänksrealism, det här är teater med stort T.

– Ja, det är ju lite Shake­speare, ett urdrama. Men den är samtidigt lite pubertal. Schiller var jätteung när han skrev den, så den har den där ungdomliga energin; starta ett rövarband, vem är mest älskad? Det är många sådana frågor den håller på med. ”Teatralt” är ett så svårt ord, då det kan vara laddat med så olika saker. Men ja, det är teater, det är berättande och det är färgstarka karaktärer.

Ramhistorien är en sak, vad man väljer att berätta med den kan vara något annat.

– Vi har tagit fäste i en känsla av att inte få vara med. Utanförskap. Det är det som egentligen driver det yngre syskonet, och allting sätts i gång av att hon känner sig mindre älskad och inte får vara med i familjen. Den känslan tycker jag är intressant som företeelse, inte minst i familjer. Jag tror vi alla kan relatera till sådana upplevelser. Eller att känna sig utanför i skolan eller arbetslivet. Det är en primitiv känsla, men den kan starta både familjefejder och världskrig.

Våldsspiralen fortsätter även efter att ett av syskonen försvinner ur pjäsens handling, och Frida Röhl menar att det finns något djupt sorgligt i det.

– När bollen väl är i rörelse så fortsätter den. Men det är inte bara en tragedi utan den är också väldigt rolig.

Lagar  och  regler

En annan tematik hon valt att lyfta fram är lagar och regler.

– Vad man gör med dem som inte lyder. Ja, då är det straff. Och vad är det för straff? Jag tycker att vi har en samtid och en företagskultur just nu med extremt mycket regler kring hur vi ska bete oss. Och jag undrar alltid vem det är som definierar de här koderna. Vem är det som säger att det är bra att vi talar vänligt till varandra på arbetsplatsen? Är det det bästa och vem har i så fall bestämt det?  En replik i pjäsen lyder: ”Vad gör vi av alla krångelfior?” Var ska de ta vägen? Jo, de ska straffas. Men hur, och varför? Det finns en problematik i att vara människa i samverkan med andra människor. Hur ska vi härbärgera olikheter, de krångliga, de som inte får plats? Där krockar företagskulturen eller samtidskulturen med att vi människor är irrationella, konstiga och har hemligheter.

Fullt funktionsduglig bar

Gradängen är bortplockad från teaterrummet när ”Rövarna” spelas. Publiken sitter runt skådeplatsen i mjuka, gröna soffor och mitt i rummet står en bar. Fullt funktionsduglig.

– Vi funderade kring i vilka situationer man lyssnar och orkar höra en berättelse. I en soffa, hos en kompis. Det kan vara himla mysigt. Eller i en bar, med ett glas vin.

Baren öppnar en halvtimme innan föreställningen samt i pauser. Men pjäsen innehåller även scener i denna bar.

– Där sitter de och gafflar om samtiden och är förbannade på etablissemanget. Fast då var det ju 1700-talsetablissemanget som Schiller var upprörd över. Men ja, det är en riktig bartender som står där, men man kan inte gå upp riktigt hela tiden då folk kommer springande från alla håll, så vi har lite minipauser istället.