Salongen var nästan tom trots att filmen hamnat på box office andra plats efter sin öppnings-helg, vilket kanske säger något om hur vissa saker inte förändras.
Det är allvar nu. Ge ett bidrag till ETC Stödfond för att säkra utgivningen av Sveriges enda rödgröna dagstidning. Använd ETC Varuhuset eller:
Swisha: 123 508 754 9
BG: 5372-9141
Ensam svart polis
Vi träffar Ron Stallworth (John David Washington, son till Denzel) när han rättar till sitt afro och ansöker om att joina poliskåren. Minoriteter uppmuntras och Ron blir den första svarte mannen i polisdistriktet.
Genom att använda sin ”vita röst” ringer Ron upp Colorado Springs lokala KKK-kapitel och berättar hur mycket han hatar alla som som inte har ariskt blod i ådrorna. ”God bless white America” säga han och stämmer träff. Hans kollega Flip (Adam Driver) får spela den fysiske Stallworth som blir insläppt i gemenskapen med skjutvapengemyt och hemliga visningar av ”Nationens födelse” på schemat.
Pistolhot
Driver är felfri i rollen, och en av filmens mest intensiva scener kommer när en klanmedlem misstänker att han är jude (vilket han är) och under pistolhot försöker tvinga honom att ta ett lögndetektortest.
Flip kommer nära de lokala klanmedlemmarna, men Ron lyckas genom sin fejkade röst charma och stämma träff med klanens högste ledare: David Duke (spelad med diplomatiskt lugn av Topher Grace). En rollperson som på alla plan förkroppsligar ”rasisten i kostym” som vill byta hatretorik mot hövlighet med siktet inställt på politisk makt.
Parallell till nutid
”Blackkklansman” må utspela sig i ett öppet rasistiskt 1972, men filmen visar hur samma skamlösa ignorans blommat upp 2018.
Spike Lee är inte subtil i parallellerna mellan dåtid och nutid när han skildrar rasismens väg från korsbränning till Vita huset-normalisering. Klanmedlemmarna säger till och med att de ska ”make America great again”. Övertydligheterna är tack och lov inte för frekventa och vägs upp när Lee nyanserar rasismens komplicerade hopkok av konspirationsteorier, mindervärdeskomplex och en fetisch för Den andre.
Svaga punkter
”Blackkklansman” handlar heller inte bara om vit makt/SD/altright-rörelsen utan lika mycket om Ron Stallworths kamp med sin egen identitet som svart man inuti en vit och stundtals för-tryckande institution.
Innan han kontaktar klanen skickas Ron på uppdrag för att infiltrera en ”radikal vänstergrupp” men blir inspirerad av Black Power-budskapet och förälskar sig i den revolutionära Patrice (Laura Harrier). Relationen kompliceras av faktumet att hon ”inte kan dejta en gris” medan Ron tror sig kunna förändra polisen inifrån.
Det ska erkännas att ”Blackkklansman” ibland underskattar sin publik, är stundtals rörig och har ett något otillfredsställande slut. Men det är en Spike Lee joint, det kommer liksom med paketet.
Trots sina svaga punkter är det en spännande kriminalstory. Välspelad, visuell och komiskt tillfredställande, trots det tunga ämnet.
Framför allt är ”Blackkklansman” mer relevant än någon annan film i det här ögonblicket.
