Olga Persson
Förbundsordförande för tjej- och kvinnojoursorganisationen Unizon
– Den straffrihet som råder när det gäller mäns sexualbrott mot kvinnor får den uppenbara konsekvensen att de här männen fortsätter att finnas mitt bland oss, utan att det har hållits ansvariga. Det ställer höga krav på att ta ansvar på media, som jag tycker att de inte tar idag. När män som anklagats för övergrepp får mycket utrymme i media så spelar media med i att sprida bilden att kvinnor ljuger. Men konsekvenserna för kvinnorörelsens arbete, där kvinnor berättat om övergrepp och våld sedan 60-talet, blir det som vi själva gör dem till.
Veronica Palm
Författare, ledarskribent Dagens ETC, fd riksdagsledamot S
– Jag mådde otroligt dåligt under den senaste Lambertzshowen. Jag kan känna att den här dokumentären blir en fortsättning på det. Samtidigt är det inte som att detta skett utan att någon reagerat, resultatet har varit en enorm ilska, folk har nästan argare än under metoo. Efter metoo har det skapats en slags skyddsvall med kvinnor som direkt reagerar, och för varje ohämmat kvinnohat som lyfts upp i offentligheten kommer det finnas kvinnor som reser sig.
Irena Pozar
Chefredaktör på Veckorevyn
– Jag tror tyvärr att en konsekvens kan bli att det kan vara ännu svårare för brottsoffer att anmäla och känna att det är värt att gå igenom en rättsprocess. Dokumentären skickar en signal om att din förövare, om han är känd, kan sitta i tv och hävda sin oskuld oemotsagd.
Ida Östensson
Medgrundare till FATTA-rörelsen
– Detta synliggör varför vi behöver en stor folkbildningsinsats till män om samtycke. Mitt förslag till SVT är därför två serier:
1. ”Samtyckesskolan för män”– om varför det är en dålig idé att ligga med någon en supit ned som en dessutom kallar bonusdotter och att slå och kalla fans för horor. Och andra självklarheter.
2. ”Berättelser från de 95–97 procent som blev våldtagna men aldrig fick rättslig upprättelse”.
Anna Ardin
Författare till ”I skuggan av Assange – mitt vittnesmål”
– Det är besvärande att det svenska samhället inte förmår att skilja på ursäktande och förlåtelse. Jag tycker att det finns jätteviktiga poänger i att sexualbrott inte ska avgöras i folkdomstolar och att dreven mot enskilda män gått för långt, utan att vi i grunden kanske alls ändrat det som är fel i hela vår kultur i synen på sexualbrott, offer och förövare. Men att ursäkta förövare, utan att de på allvar behöver rannsaka sig, och tysta offren ändrar inte någonting av det. Tvärtom banar det väg för att övergreppen ska fortsätta.
Nabila Abdul Fattah
Debattör och aktivist
– Den konsekvensen jag hoppas att dokumentären medför är att den boostar liv i rörelsen igen där kvinnor outar sina förövare och vi får lite rensning. Sexuella förövare hör inte hemma i värmen.
Lo Kauppi
Skådespelare och författare
– Den är bara droppen som rinner över, efter Lambertz pressträff och tidigare fällningen av ”Hästgården” och Josefin Nilsson-dokumentären. Samhället måste lära sig att hantera sexualbrott så att inte media tvingas göra det. För när de gör det blir det väldigt tydligt att de är på mannens sida och i förlängningen hänger de alltså ut kvinnan, trots att det inte prövats i en rättegång. I Indien frias förtalsdömda, efter metoo. I Sverige har det blivit tvärtom, här förnedras de på bästa sändningstid. Det här kommer inte leda till något bra, bara att människor kokar av ilska och tvingas organisera sig ideellt och göra motstånd.
Clara Berglund
Sveriges Kvinnolobby
– Det här är en produktion som bara ger utrymme till en version, mannens version. Tröskeln för kvinnor och tjejer att våga anmäla är hög, speciellt för den som är utsatt av en man som är känd. När man ser den här produktionen ökar motståndet ytterligare, tröskeln blir än större. Det var metoos största vinster, våga komma ut, våga anmäla, att veta att man blir lyssnad på. Men nu verkar ingen vilja lyssna på kvinnor längre.
Lisa Bjurwald
Journalist och författare
– Det är helt rätt journalistiskt att vilja granska även den andra aspekten av de problematiskt låga fällningarna i sexualbrottsfall, det vill säga, de som inte fälls av rättsväsendet, men där misstankar ändå lever kvar – ibland på goda grunder, ibland inte. Men utförandet blev fel. Det är inte konstigt att kvinnors ilska väcks då detta kommer i spåren av SVT:s Lambertz-haveri. Men kvinnors ilska kan som bekant vara någonting konstruktivt.
Somar Al Naher
Ledarskribent Dagens ETC
– Jag förstår dem som tänker att det här skulle kunna ses som ett stöd för hans eventuella come back men jag såg något annat. Det var inte en smickrande bild snarare en mörk, plågsam och ett rätt naket porträtt. Frågan blir om man ska visa den här typen av filmer. Ja, jag tycker det. Sen måste vår kära public service jobba med kvinnornas perspektiv men det står inte i motsatsförhållande. Den kraften som finns inom kvinnorörelsen idag den överlever filmer som dessa.
Farida al-Abani
Partiledare Fi
– Patriarkatet skämmer ut sig och samhällets inkompetens att hantera det likaså. Jag tror den feministiska rörelsen i längden kommer vinna på detta då ilskan, sorgen och besvikelsen över dagens situation är så stor. Metoo var inte något som började 2017 och som sen hade ett slutdatum, metoo innebar ett paradigmskifte och jag är övertygad om att vi kommer se fler skiften under de närmaste åren till följd av det fortsatta våldet och vår brist på att spegla det.
Linnea Bruno
Forskare och feministisk debattör
– Jag hoppas och tror på ökad feministisk aktivism, på fler geniala initiativ som Förtalskassan. Samordningen metoouppropen har snart årsmöte och gästas då av nya jämställdhetsministern Märta Stenevi. Vi behöver jobba på alla fronter – i och utanför parlament, i akademin och civilsamhället. Jag skulle älska om också en bred och inkluderande folklig feminism tog sig ton i Sverige, som nu på många håll i Latinamerika.
Alexandra Pascalidou
journalist och författare
– Som redaktör och författare av världens första metoo-bok ”Me Too – så går vi vidare" såg jag tidigt slagkraften i detta gränsöverskridande uppror men också fallgroparna. Tillsammans med en av Sveriges bästa producenter Karin af Klintberg pitchade jag in en dokumentär om metoo redan oktober 2017 för SVT. Där ville vi fånga vändpunkten och vittnesmålen, Vi fick nej. Fyra år senare förbryllas jag fortfarande över assymmetrin i skildringen. Valet av vilka offer som ges plats och tolkningsföreträde. Det verkar vara mer intressant att skildra limbot våldtäktsanklagade har hamnat eller försatt sig i än att förstå de oräkneliga offrens sorger, trauman och tystnader.
Atilla Yoldas
journalist och författare
– Jag hoppades att se mer rannsakan när Soran Ismail berättade i dokumentären. Han pratade flyktigt om att han inte förstår hur det kunde bli så här men att han inte erkänner handlingar han inte gjort. Det handlar om allvarliga anklagelser från flera håll om våldtäkter, ofredande och hot. Soran Ismail pratar mycket om “me too” i dokumentären men tycks inte ha förstått det ansvarsutkrävande som rörelsen skrikit efter. Trots att han var mitt i “me too”-ögat trampar han och dokumentären på rörelsen med bortförklaringar och ursäkter. Oavsett hur man vrider och vänder på det har han gjort människor illa och jag ser varken en helhjärtad ursäkt eller ett allvarligt försök att ta ansvar för det.
Anna-Maria Carnhede
Sofie Axelsson
