Efter att i böcker som ”Prins Charles känsla” och ”Einsteins fru” ha ägnat sig åt att problematisera det heterosexuella parförhållandet, viger serietecknaren nu sin nya bok åt att förstå hur vi blev så dåliga på att känna himlastormande kärlek – och istället har börjat konsumera varandra som varor. För att förstå den urvattnade kärleken lånar hon tankar av en rad filosofer och sociologiska tänkare, som Eva Illouz och Platon.

Enligt Liv Strömquist är kärlek i dag ett större problem för folk än vad det var för ett antal generationer sedan när man träffade någon och sedan höll fast vid den.

– I dag är kärleksprojektet så fruktansvärt sammankopplat med självutveckling och prestation. Man ser på kärlek som man ser på en juristexamen eller en viktnedgång. Du ska ha ett förhållande som är svinbra och passionerat – och det är jättesammankopplat med ditt eget värde som människa. Om du inte klarar det så känner du dig misslyckad. Det här tror jag skapar starka känslor av lidande.

Du har skrivit mycket om relationer tidigare. Varför skriva om kärlek igen?

– Jag upplever att jag i mitt liv har varit styrd av förälskelser och kärlek, och att jag inte har kunnat dirigera de delarna av mitt liv. Att jag varit ”ägd” av de känslorna, trots att självförbättring-samhället och self empowerment-idealet säger att du ska uppfylla mål hela tiden och vara helt självständig. Den clashen hade jag behov att undersöka.

I dag anses det destruktivt att älska besinningslöst. Det är ”ute” enligt ”you go girl”-feminismen där man bara ska bestämma sig för vara självständig och stark. Vad händer när man inte tillåter smärta i relation till kärlek, tror du?

– Risken är då är att man inte heller känner de positiva sidorna lika starkt. Jag upplever att förälskelse väldigt mycket är 50 procent ren och skär olycka. Även om man får personen så är man ändå olycklig. ”Tänk om det här tar slut”. Det är en otroligt intensiv mix av känslor och det måste vara så. En del av stark kärlek är alltid olycka.

Du skriver: ”Att vara kär är att vara typ ett kebabkött som snurrar runt inne i ett flottigt gatukök, förmögen till INGENTING utom att brinna.” När kände du dig senast som en kebab?

– Hahaha. Jag gör det varje dag! Nej men två-tre gånger i livet kanske? Jag tror att det är vanligt att kärlek drabbar en på det sättet två-tre gånger på en livstid. Max. Det är min erfarenhet när jag pratar med folk.

I dag har incel-män i princip bättre förutsättningar på kärleksfronten än något äldre, högutbildade heterosexuella kvinnor, skriver du. Varför?

– En sak som har hänt när man har marknadifierat kärleksrelationer är att en stor del män räknas bort. Samtidigt kan de 20 procenten män med mest ekonomiskt, erotiskt eller statuskapital välja mellan ett jättestort antal kvinnor.

De heterosexuella högstatuskvinnorna i typ 35-årsåldern konkurrerar med 20-åringar – om samma grupp högstatusmän?

– Ja. Men de något äldre kvinnorna har en nackdel eftersom de behöver stadga sig snabbt om de ska hinna skaffa barn. De behöver fatta ett beslut snabbare än männen. Vilket gör att de blir mer pressade och hamnar i en mer utsatt position. Incels har också en dålig situation, men de har i alla fall en teoretisk möjlighet att öka sitt kapital genom att vidareutbilda sig eller tjäna pengar. Det har inte de något äldre heterosexuella kvinnorna som vill ha barn. Ju äldre och mer högutbildad du blir desto mer oattraktiv blir kvinnor enligt den normen.

Kommer du att få incel-männen efter dig nu, när du skriver att det inte är mest synd om dem?

– Haha. Nej. Jag tycker att jag beskriver det svåra i deras situation också. Men det här är ju intressant på en strukturell samhällsnivå. Varför finns det inte en längre period som kvinnor kan få barn? Idag har du typ mellan 35 till 40 på dig, för du måste ägna åren innan åt att försöka hitta en bostad och ett jobb. Det handlar ju om att vi har en bostadssituation som är helt sinnessjuk, en anställningssituation som är helt sinnessjuk. Det handlar om hur samhället ser ut. Jag har kompisar som säger ”Jag har aldrig känt mig så förtryckt av manssamhället som jag var mellan 30 och 40”. Sedan släpper det.

Finns det någon motrörelse?

– Ja, det finns en trend där högutbildade heterokvinnor börjar bli ihop med yngre män och skaffa barn. Och det tror jag kommer komma mycket mer. För det är ju en lösning, att de blir ihop med incel-männen, haha.

Som Camilla Läckberg och Simon Sköld? Fast han kanske inte är incel direkt...

– Jo men lite är han ändå det... haha. Han har incel-drag. Att han har fluga och inte dricker alkohol till exempel. Det finns nörddrag som inte riktigt kan suddas bort av att han är så vältränad.

Vi leder i en tid som skriker åt oss att rörelse är det enda målet, att allt alltid kan bli nyare och bättre. Hur gör man i denna tid för att vara långsiktigt nöjd med sitt förhållande?

– Jag tror att det är lite som att försöka leva klimatvänligt i ett galopperande kapitalistiskt system som går ut på att bränna all olja som finns. Det är som att vara en hamster och försöka gå i en fyrkant när du sitter i ett hjul. Det är jättesvårt att själv försöka vara nöjd med långsiktiga värden då. För allt är på en hela tiden och säger: ”kan du inte bli en lite bättre version av dig själv? Finns det inte något annat?”. Det är skitsvårt.

Både du och din sambo Ola har som affärsidé att läsa lite krångligare böcker än vad gemene man orkar, och att sedan sammanfatta dem. Pratar ni mycket hemma om hur extremt enkelt det är att vara kulturarbetare?

– Haha. Det är svårare än vad man tror att hitta en teori som är tillräckligt intressant och sedan ta ut vad som är viktigt och presentera det på ett sätt som är begripligt och intressant. Tro det eller ej!

I de senaste avsnitten av ”En varg söker sin pod” har du bland annat försvarat gitarrkillar, kulturmän och sagt att "de flesta killar är faktiskt schyssta". Tycker du själv att du har blivit mer manstillvänd ju äldre du blir?

– Haha. ”Manstillvänd”, gud vilket roligt ord. Man kan säga såhär: Den skolan som kallas radikalfeminism menar att den stora konflikten i samhället är mellan gruppen kvinnor och gruppen män. Att män förtrycker kvinnor i alla situationer alltid, och att det är där det stora maktproblemet i samhället finns. Det tror inte jag. Jag är inte en anhängare av den formen av feminism.

Vilka perspektiv har du tröttnat på under åren du varit verksam?

– När jag började vara verksam 2005 så upplevde jag att det feministiska perspektivet saknades väldigt mycket. Det fanns till exempel inte representerat i Dagens Nyheter där jag började rita enrutingar. Sedan dess har feminismen blivit mycket mer framgångsrik, och den har mainstreamifierats. Idag skriver ”alla” under på väldigt stora delar av feminismen. Mycket har också approprierats av nyliberala otroligt elitistiska människofientliga rörelser – och med det menar jag H&M, haha. Eller Coca-Cola, som gör reklam om att de ”bryter ny mark för kvinnor” under fotbolls-VM. De antar social kamp och gör den till slutsatsen ”du ska dricka läsk och det är feminism att dricka Coca-Cola”.

Hur känns det att det blivit så?

– Det är en konstig känsla, att se hur en rörelse jag varit med och promotat hamnat i klorna på fienden. För 20 år sedan var vi ute och sprejade ner HM-affischer på stan. Nu gör H&M ”feministisk” reklam där det är representanter för olika kroppar, och det är ”queen” och ”girl boss” hit och dit. Men hela situationen kvarstår: Det är underbetalda kvinnor i Bangladesh som syr grejerna och klädindustrins klimatpåverkan är helt bisarr. Den rikaste procenten förstör hela världen för oss och våra barn. Men man har tagit den progressiva rörelsen och använt den för sin egen egenda. Och då tycker jag att det är genuint svårt. Hur pratar vi då om de frågorna? Vilket ord ska vi använda?

Det blir svårt när feminismen kapats av kapitalismen?

– Ja. Jag är upplever till exempel Annie Lööf som min diametralt ideologiska motståndare. Men så håller hon på med ”queen” och kvinnligt entreprenörsskap och är polare med influencers. Feminismen just nu är väldigt approprierad av den nyliberala högern – alltså den värsta formen av högern. Sedan har vi alt-right som också apporoprirerar feminismen, till exempel Katerina Janouch som tar feminismen och använder den för sin egen rasistiska agenda. Det är svårt att navigera, för vi har blivit så plockade på vårt innehåll.

Vilken politisk linje tycker du är viktig att föra just nu?

– Antikapitalism. Bara.

Liv Strömquist om...

... sin utopi att gå tillbaka till jägar/samlar-samhället:

– Haha. Jag säger så mycket skit i mina poddar. Det som behövs är antikapitalism, men man behöver inte införa någon fullkomlig antikapitalism, däremot måste man bestämma globalt att företag inte får göra vissa saker.  Det måste vara förbjudet att ta upp mer olja och kol, sådana saker.

... vad vi borde prata mer om:

–Jag tycker att man kan ge kapitalismen att den på många sätt är verksam och skapar härliga saker för människor. Men det finns saker som kapitalismen absolut inte kan lösa. Till exempel att det finns plast i haven. Hur ska kapitalismen kunna lösa det? På samma sätt som vi inte kan tillverka DDT och släppa ut det på olika ställen, så kan vi inte använda fossila bränslen mer. De här grejerna måste styras. Men förmodligen är det politiskt omöjligt och därför kommer det inte att gå. Men jag tycker att det är konstigt att det inte diskuteras mer.