– Jag höll på och spela teater, revyer och sketcher i ungdomsåren fram till jag var 25 ungefär. Komedi alltså. Våra idoler var Galenskaparna och den genren, säger David genom sorlet av pågående lunchservering.
Redan där både skrev och regisserade han, men rätt mycket utan att tänka på att det var regiarbete som faktiskt gjordes.
Några småroller i tv-produktioner som ”Sally” och ”Vita lögner” hann det bli med. Men skådespelarambitionerna nådde vägs ände när han började fundera på steget in till scenskolan.
– Jag ansökte och bokade tid för audition. Då skulle man bestämma vilken scen man skulle göra för första provet. Jag som kom från revy och sketcher tyckte att scenskolan kändes så himla seriöst, så jag tänkte att man behövde komma med Hamlet eller något. Men jag tog en monolog från ”Yrrol”, med Doktor Dengroth. Jag tänkte att det skulle sticka ut litegrann. Men sen fick jag kalla fötter, så jag gick aldrig dit, ler han.
Utbildade sig till regissör
Utbildningsmässigt blev det istället till regissör, två år på IHTV vid Linnéplatsen i Göteborg.
– Det var faktiskt då, när jag började träffa riktiga skådespelare som jag fick en enorm respekt för yrket. Då kände jag tydligt att jag passade mycket bättre bakom kameran. Men jag insåg även att jag förstod skådespelarna och de förstod mig. Det var på något sätt fantastiskt att jag kunde formulera en idé eller tanke jag hade i huvudet, och så gjorde de det exakt som jag tänkte.
Gjorde praktik på MTV
Om vi håller fast vi den där kronologin så gjorde David Färdmar senare praktik som regiassistent på MTV produktion och tv-serien ”En ängels tålamod” med Peter Settman som ängeln Gabriel. Då han vid det laget hade lärt känna en del skådespelare så kom han med castingtips när han kunde. Den andra praktikperioden gjordes på SVT-drama, och i anslutning till den kom en förfrågan om att vara platschef på en ny dramaserie som hette ”De drabbade”.
– Det var Måns Mårlind och Björn Stein som gjorde den, så det var där jag lärde känna dem. Då var jag platsrekare, och det var mitt första SVT-jobb.
Måns och Björn återkommer David ofta till, både som inspirationskällor och vänner. De skulle senare göra filmen ”Känn ingen sorg”, som är en av många större produktioner som David har jobbat som casting director för. Andra är ”Ciao Bella”, ”Apflickorna”, ”Storm” och miniserien ”Ettor och nollor” av Johan Renck. När han fått upp ögonen för någon talang så har han pitchat och använt dem frekvent. Två sådana är Adam Lundgren och Alicia Vikander. 2008 rollsatte David Färdmar de bägge då nästan helt okända unga skådespelarna i sin egen kortfilm ”Love”.
– Alicia fick verkligen slita sina år. Jag använde henne ofta som motspelare i mina projekt. Jag visste ju hur ambitiös och hungrig hon var och så tyckte hon det var kul att ändå befinna sig i ett filmsammanhang när hon inte fick så många andra roller just då.
Oscarsbelönad skådespelare
Alicia Vikander är idag en av Sveriges största skådespelarexporter, Oscarsbelönad för sin roll i ”The Danish Girl” och med huvudroller i blockbusters som ”Tomb Raider”.
– Jag har alltid tyckt att hon var grym. Jag provfilmade henne till fyra, fem projekt. Men hon var ju totalt okänd då. I efterhand säger alla att de såg att hon var så bra, men ... de ville ju inte ha henne när jag presenterade henne. Men samtidigt så var hon ju väldigt ung då och hade ingen skådespelarutbildning. Hon var mer dansare på den tiden.
Rollbesättningen halkade David in på när han insåg att han inte skulle få några regijobb bara sådär. Så enkelt är det inte. Men drömmen höll han hela tiden vid liv.
– Mellan de här större castinguppdragen så har jag ju stuckit in mina egna projekt. När jag skulle göra ”Love”, så blev det Adam Lundgren som jag hade lärt känna, och vi är från samma lilla by. Honom har jag ju castat i ... allt, i början av karriären. Och så hade jag en mindre tjejroll så den gav jag till Alicia.
Lång och snårig väg
Det här var 2007. ”Love”, som alltså heter som det svenska tilltalsnamnet och inte engelska för kärlek, fick en lång och rätt snårig väg. Till en början blev den nekad alla slags bidrag. För att göra en lång historia kort så blev den efter egenfinansiering till en början nekad även allehanda slags filmfestivaler, bland annat Göteborgs.
– Då var självförtroendet verkligen i botten. Jag tänkte bara att jag är en dålig regissör och det här är en dålig film.
Ett helt år senare plockades den upp av en filmfestival i Nya Zeeland och lite senare på The Iris Prize, som är filmfestival med hbtq-inriktning i Cardiff. Love kom tvåa och var nära att vinna hela rasket. Då rullade det igång rejält med distributörer och annat.
– I efterhand har jag egentligen så mycket att tacka de där nejen för. Jag fick sådan enorm revanschlusta.
Många priser
Kronologiskt är vi egentligen inte alls framme vid ”Are We Lost Forever” än. Men vi hoppar, via en rad prisade kortfilmer dit ändå. David Färdmar har hittat sin nisch i filmvärlden, och det är hbtq-teman. Där vill han stanna, åtminstone just nu. Det finns helt enkelt så mycket att säga. Men där ”Love” var en brutal och omskakande film om en våldtäkt är ”Are We Lost Forever” draperad i en mjuk sorg. Den handlar om ett förhållande som brustit. Egentligen universella frågor för vilken typ av förhållande man än kommer ifrån, men här är det Adrians och Hampus, vars ”vi” inte längre finns.
Självterapeutiskt
David har tidigare berättat att den i princip var självterapeutisk efter egna kraschade förhållanden.
– Den började väl som det. Jag hade gått igenom två separationer och tänkte mycket på att de skedde på ungefär samma sätt. Att separationsfasen nästan kunde vara längre än förhållandet.
Och det är där ”Are We Lost Forever” rör sig. Helandeprocessen när man slitits eller slitit sig isär från någon. Desperata försök till återförenande. Känslokalla rebounds med andra, eller vem som egentligen ska ha den gemensamma sängen?
En romantisk tragedi om man så vill.
