Florent-Claude hade med andra ord lika gärna kunnat vara Bruno i ”Elementarpartiklarna” eller Michel i ”Plattform”. Ibland får Houellebecq kritik för denna enformighet i sina porträtt av misantropiska medelålders män och deras malande monologer om samhällets förfall. Det ligger något i den, men vad belackarna ofta missar är att huvudpersonerna bara är en formell för att skriva idéromaner.

Återupprättade patriarkatet

I sin genombrottsbok ”Konkurrens till döds” använde Houellebecq sin huvudperson som en språngbräda för att gestalta hur drömmen om en fri sexualitet slagit över i en mardröm om fri sexuell konkurrens. I ”Elementarpartiklarna” visade han hur 68-andan kuppats av nyliberaler och i sin senaste – fullkomligt briljanta – ”Underkastelse” berättade han om hur ett islamistiskt parti vann makten i Frankrike och återupprättade patriarkatet. Houellebecq må vara enformig på ett psykologiskt plan, men på ett intellektuellt plan är han en av samtidens mest spänstiga författare.

”Serotonin” inleds i slutet av 2010-talet, då Macron är president. I korta passager skildrar Houellebecq hur Florent-Claude försöker skydda bönderna med milda protektionistiska förslag, men jordbruksdepartementet lyssnar hellre på puckade handelsstudenter än på utbildade agronomer.

Förbryllad över lovorden

Detta är en av författarens specialiteter: att parallellt gestalta hur en karriär och ett samhället faller sönder. Det börjar med att mjölkkvoterna begränsas vilket störtar tusentals franska bönder i fattigdom. Därefter instiftas ett frihandelsavtal med Argentina som får marknaden att översvämmas GMO-stint kött. Under tiden ökar Florent-Claude sina doser antidepressiva. Han säger upp sig från sitt jobb för att förverkliga sin lantliga dröm, men upptäcker att hans Walden förvandlats till agrar slum. I slutet av romanen är det enda som ger Florent-Claude njutning att äta kopiösa mängder skräpmat och röka på sitt hotellrum medan förtvivlade bönder välter mjölcisterner utanför.

När ”Serotonin” publicerades i Frankrike förra året fick den mycket uppmärksamhet eftersom den kom samtidigt som Gula västarna. I franska medier kallades boken demonstranternas manifest och Houellebecq prisades för sin förmåga att köra upp en termometer i samtidens röv.

Det är begripligt: när bönderna kommer med sina pickups och skördetröskor för att blockera vägarna i Paris ekar bensinprotesterna i boken. Samtidigt blir jag lite förbryllad över lovorden. Att EU:s jordbrukspolitik är förödande för landsbygden, att transatlantiska frihandelsavtal gör europeiska bönder fattiga och att idylliska småorter förvandlas till avfolkningsbygd på grund av finanskapitalismen är knappast någon nyhet för den som hängt med i de senaste 20 årens politiska debatt. Houellebecq har knappast något nytt att säga i frågan och likt en storstadsliberal upplever hans huvudperson protesterna som skakningar på övre däck. Inget fel på det i sig – det är trots allt en roman – men den som tror att hen ska få mer insikter om landsbygden av boken än, säg kultursidan i DN, lär bli besviken.

Osammanhängande karaktär

”Serotonin” är kort sagt en roman som lever mer på sin tajming än sin samhällsanalys. Dessutom är det en bok med en hel del skönhetsfläckar. Som läsare har jag till exempel svårt att få ihop Florent-Claude: i ena stunden säger han sig knappt kunna läsa en sida utan att somna, i nästa tycks han kunna hela Marcel Prousts verk på sina fem fingrar. En dag beskriver han sig som ”Mad Max-generationen” som bara slötittar på tv, nästa dag går han på en helkväll om undergroundförfattaren George Bataille. Vid sådana tillfällen undrar jag om inte Houellebecq misslyckats med att hålla isär sig själv och sin huvudperson.

Jag har också lite svårt att förstå vad den ström av unga, vackra och framgångsrika älskarinnor som paraderar genom boken ser hos Florent-Claude – för en mera motbjudande snubbe har nog Houellebecq inte skrivit fram. ”Serotonin” är därför knappast någon av författarens bättre böcker. Den är varken tillräckligt våghalsig i sin framtidsvision –  som ”Underkastelse” – eller tillräckligt underhållande, som ”Plattform”. Själv tillhör jag dem som gillar att se samhället brinna i Houellebecqs böcker, men det får gärna vara mera raffinerat än bensin på torra höbalar.