– Ja, det är svårt att stå för nåt som inte är åtminstone liiite roligt, tillägger brorsan Johan Lindman, 27.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
De sitter i soffan utanför reploklalen på Butängen. Fast de behöver knappt någon replokal längre eftersom deras sätt att jobba har förändrats radikalt i och med arbetet med det nysläppta albumet ”Klockan är ju ändå 09:00 nånstans i världen just nu?”.
En vuxnare fas
Tidigare spelade de svensk pop med ofta rätt trixiga arrangemang och turer, fast med traditionell sättning med Carl på trummor, Johan på sång och gitarr, Daniel Ringlund på bas och Christoffer Columbus på gitarr. På nya skivan är ljudbilden mer elektronisk och låtarna enklare och rakt på.
Det nya soundet har tagits emot väl på vissa håll, mindre väl på andra.
– En kompis kom fram till mig på Coop och sa att han var riktigt, riktigt besviken på nya soundet, berättar Carl Lindman.
En viktig anledning till förändringen var att bandmedlemmarna kommit in i vuxnare faser i sina liv. Jobb, barn och flyttningar gör att det är svårare att få in alla fyra i en replokal vid en och samma tidpunkt. Där framstod datorn som ett smidigt alternativ.
Började spela på kuddar
Det är framför allt Carl som producerar musiken i datorn och Johan som skriver de flesta texterna, fortfarande på svenska. Christoffer är den som fotar och filmar (låtarnas spektakulära videofilmer är viktiga delar av bandets produktion) och Daniel tar hand om den slutliga mastringen av det inspelade materialet.
– Men startskottet till vårt nya sätt att jobba var att Åke Olofsson från Den svenska björnstammen var med och producerade två låtar åt oss i datorn. Det lärde vi oss mycket av och vi märkte också hur smidigt det var att jobba så. Att inte behöva repa sex veckor inför varje inspelning, säger Johan Lindman.
Svårigheten att samla alla fyra samtidigt är också anledningen till att jag endast träffar Carl och Johan den här dagen. Bröderna växte upp i Hageby och Navestad och Johan var den som först började musicera.
– Du spelade ju cello som liten, säger Carl.
– Ja, och sjöng i kör.
– Men jag började sent, fortsätter Carl. Jag var 13 kanske när jag började spela på kuddar hemma som jag lagt i en viss ordning. Sedan kom jag med i ett band utan att egentligen kunna spela. De trodde jag var trummis eftersom jag alltid hade trumpinnar med till skolan.
Den sista festen på Brahehus
2009 hade Drivvedsfolket utkristalliserats ur diverse bandkonstellationer. Namnet? Som mycket annat från det här gänget var det först ett skämt. De var så strukturerade och disciplinerade i början att drivved var det sista man kunde jämföra dem med.
– Det är svårt att förklara det där. Det är så länge sedan, säger Johan Lindman.
Senaste albumtiteln var också först ett skämt, och är det kanske fortfarande?
– Det är ju inget bra flow i titeln. Jag kommer fortfarande inte ihåg den, säger Carl Lindman.
– Vi tycker det är roligt med omotiverat konstiga grejer helt enkelt, förklarar Johan Lindman.
De som sett Drivvedsfolket på scen förstår nog vad han pratar om. Deras framträdanden handlar långt ifrån enbart om musik. Visuella överraskningar och märkliga upptåg hör också till.
När de senast spelade på Norrköpings visualiseringscenter hette giget ”Sista festen på Brahehus”. Drivvedsfolket föreställde husbandet på det gamla slottet vid Vättern, de hade varit där innan och filmat och hela domen uppfylldes av Brahehus. Per Brahe den yngre (1602-1680) gästspelade på scenen.
Vad händer härnäst?
– Vi ska göra nya låtar, men först lite nya videos till låtarna på skivan, säger Carl Lindman.
