”Dirtbag Left”

Will Menaker, Felix Biederman, Matt Christman, Amber Frost, Virgil Texas och Chris Wade. Det som 2016 startade som plojjiga vänstersamtal om politik och kultur växte snabbt från en liten livesändning till en medial och social kraft att räkna med. Skämt, hån och rakryggade krav och betraktelser har alltid varit centralt i den ibland slarviga och tramsiga poddkompositionen, oavsett om avsnittet handlar om hur amerikanska socialister kan göra gemensam ”katastrofrelief” eller om programledarna räknar upp de ”topp tio värsta personerna som någonsin gått på Harvard”, med George H. W. Bush som solklar etta. Podden sägs ha skapat uttrycket ”Dirtbag Left”, ett begrepp som syftar på att vanliga människor som uttrycker sig grovt och plumt också kan ha vänsteråsikter och inte vara rädda för att uttrycka dem. Och för hundratusentals runt om i världen har ”Chapo Trap House” inneburit en lättsam ingång till vänsterpolitik och ­radikalisering snarare än en alltid sammanhållande ideologisk vy och ett tillhörande parti­program.

Ingen socialistisk mirakelkur

Några av de största barriärerna för samhällelig förändring är psykologiska. Hur du ska tänka om samhället påverkas av mainstreammedia, popkultur och sociala medier och det är lätt att narrativ som handlar om hur vanligt folk ska få det bättre begravs i historier om ”if you dream it, you can achieve it”. Vänstermedia kan inte ensamt ta sig igenom bruset, men tillsammans med andra progressiva strömningar och projekt kan det inspirera och utvidga den kollektiva bilden av vad som är möjligt och nödvändigt. Det finns ingen som hävdar att ”Chapo Trap House” på något sätt är en socialistisk mirakelkur, men än idag fortsätter teamet bakom podden att leverera underhållande diskussioner, bildande intervjuer och väl­behövliga hån av de som styr, och kraschar, världen.