Den engelska titeln ”The real estate” är egentligen mer passande för den här Kafkaliknande thrillerkomedin som utspelar sig mot bakgrund av Stockholms bostadskris.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Leonore Ekstrand spelar 68-åriga Nojet, som kommer tillbaka till Stockholm efter många år på kontinenten. Hennes rika pappa har dött och lämnat ett illa skött bostadshus i arv.

Nojet vill sälja fastigheten så snabbt som möjligt men den är knappast attraktiv på bostadsmarknaden. Hennes grisige brorson Chris har underhållit dåligt och dessutom gjort sig en lönsam affär på att sälja svartkontrakt.

Nojet presenterar sig med obehaglig attityd för hyresgästerna, som för det mesta blir rädda för att de ska bli utslängda, vilket ju är precis vad Nojet vill. Särskilt innan de hinner bilda förening i huset.

Hon hittar dock snart en intresserad köpare, som hon också ligger med. Därefter dansar hon befriat bland jack vegas-maskiner och majbrasor. När hon vill få kontraktet påskrivet får köparen kalla fötter och drar sig ur affären.

För sina motgångar söker hon råd från sin vän Lex, en märklig filur som bär hatt och solglasögon inomhus och äger en musikstudio där kufiska karaktärer spelar in bisarra poplåtar. han har också ett lantställe där han och Nojet beundrar och provskjuter hans k-pist modell Carl Gustav.

”Toppen av ingenting” blev sågad när den visades på Berlinale nyligen, och vissa kritiker tyckte att regissörsduon Måns Månsson och Axel Petersén hade för tunn handling och plankade David Lynchs ”knasiga karaktärer”.

Kanske en smula, men scenerna med Lex är åtminstone de mest underhållande.
Leonore Ekstrand är Axel Peterséns moster och var med i hans debut Avalon, där hon spelade ett annat åldrat partydjur.

En stor del av filmen utspelar sig med hennes ansikte i väldigt nära fokus. Och att observera nyanserna i hennes härjade lugn är en stor anledning till varför man inte blir uttråkad.   

Konturerna i ”Toppen av ingenting” är väldigt suddiga. I stället för en regelrätt ”politisk film” med systemets vinnare och förlorare har regissörerna Måns Månsson och Axel Petersén fokuserat på stämning.

Det ska erkännas att det får vissa scener att koka över och tappa trovärdigheten, men med hjälp av den lätta surrealismen fångar de paranoian och klaustrofobin som den osäkra bostadsmarknaden i Stockholm har skapat.