SVT-aktuella stjärnskådespelaren tycker att livet allt mer handlar om att hitta lyckan i de små tingen. Nåt större hopp om samhällsutvecklingen, har han inte.
Men hans ledstjärna är fortfarande humanismen. Minnet av flyktingkrisen 2015 sitter djupt. En tid då folk hjälpte varann.
– Nu är det bara problemen vi ser och vi upprepar hur idiotiskt det var att öppna gränserna.
Det är pressdag på hotell Nybrogatan 7A och i timmar har Rolf Lassgård tillsammans med delar av produktionsteamet bakom SVT:s mellandagsdramasatsning ”Whiskey on the rocks” pratat om u-båtar, ryssar och Torbjörn Fälldin i flådiga rum med kultur- och nöjesreportrar från de stora kvälls- och dagstidningarna.
När Dagens ETC anländer har våningen i stort sett tömts på filmmänniskor och reportrar, endast Rolf Lassgård dröjer sig kvar. Enligt SVT:s projektledare har han skadat foten och inte är särskilt mobil, något skådespelaren själv bestämt tillbakavisar
– Jag halkade och stukade foten för två veckor sedan men nu kan jag gå hur bra som helst igen.
Dagens ETC har utlovats lite special treatment.
Rolf Lassgård har inte intervjuats av tidningen tidigare, men nu är det dags. Han vill ha ett fördjupande samtal.
”Whiskey on the rocks” är en serie i sex delar som skildrar tumultet kring den sovjetiska u-båt som 1981 gick på grund i ett militärt skyddsområde i Blekinge skärgård, strax utanför Karlskrona. Namnet kommer sig av att u-båten, för övrigt kärnvapenbestyckad, som det skulle visa sig, var av whiskey-klass. Och så fastnade den i klipporna.
En liten lustifikation alltså.
Serien är också en politisk satir och upphovspersonerna har under arbetets gång sneglat mot bland annat Armando Iannuccis ”The death of Stalin” (vilket märks) och har som huvudtema, som Rolf Lassgård uttrycker det, ”män med makt och hur de handskas med den”.
Svaret som serien genomgående erbjuder är att de hanterar makten relativt suboptimalt.
Rolf Lassgård gestaltar i ”Whiskey on the rocks” Torbjörn Fälldin, som då u-båtskrisen utspann sig var lite mer än halvvägs in i sin andra omgång som statsminister (1976 hade han blivit den första borgerliga statsministern sedan Axel Pehrsson-Bramstorp som avslutade sin sejour fyrtio år tidigare). Utöver statsministerämbetet var centerpartisten Torbjörn Fälldin också verksam som fårabonde. En av de saker som Rolf Lassgård i sitt researcharbete inför rollen satt sig in i – han säger sig ha plöjt drösvis med biografier och dokumentärer om Torbjörn Fälldin – är just den komplicerade fårfrågan.
– Det var en av de saker jag lärde mig under jobbet med serien, att det finns så oändligt många sorters får. Repliken där jag rabblar fårtyper var svår att lära sig. Det var som att lära sig en psalmvers. Men själv har jag alltid varit förtjust i lammkött.
Han pausar ett ögonblick och tillägger:
– Alltså djuret. Därför att det känns som ett fräscht och mycket gott kött. Som norrlänning fick jag lära mig under uppväxten att får inte var något man åt eftersom det smakade kofta. Men det stämmer ju inte alls. Det är ett ypperligt kött.
På tal om lammkött ska jag hälsa från min vän Maria i den respektabla åldern 34. Hon tycker att du är Sveriges vackraste man.
– Gud vad roligt att höra. Du får hälsa tillbaka.
Men som sagt, det är inte den typen av lammkött du är förtjust i. Viktigt att understryka.
– I alla fall i dessa tider.
För mig som inte var med under krisen, jag är född tio år senare, är serien ett väldigt intressant tidsdokument, även om man tagit sig friheter med händelseförloppet. Men du lär ju ha tydligare minnen?
– Jag minns mycket tydligt att när det hände. Däremot har jag inga minnen av jag gick runt och kände någon rädsla över att det skulle vara nära till att smälla, att det kunde bli krig. Vilket ju var fallet. Dels kan det ha att göra med ungdomen och att den massmediala situationen var så annorlunda, dels med att det till slut gick bra och att det silades bort i minnet. Men det kan också ha att göra med att vi inte fick reda på allt. Det var väl cirka två dagar innan allt var löst som man gick ut med presskonferensen att den var kärnvapenbestyckad.
Du har ju varit i det militära. Var du kvar där då, eller hade du hunnit gå över till skådespeleriet?
– Jag gjorde lumpen på fältjägarna i I5 Östersund och höll redan då på med amatörteater. I tidens anda, tack gode gud hur bra det var med studieförbund. Man bildade en grupp och så kunde man få lite ekonomi på det och studera teater. På den tiden var lumpen något man vägrade eller försökte ta sig undan. Men jag gjorde den och jag blev kokgruppchef. Så redan i nitton års ålder var jag riktigt kunnig på att laga mat för tvåhundra personer.
Det är en bra egenskap när man ska börja dejta sedan.
– Exakt.
Det är ett killproblem annars. Hur var det att vara chef för kokgruppen?
– I fredstid är det också så att hälsoföreskrifter råder över militära föreskrifter. Ett kok var alltid omgärdat av en inhägnad med bara ett rep men jag kunde säga till en kapten om han kom och klagade på någonting: gå utanför repet. Du har ganska stor makt.
Apropå Torbjörn Fälldin säger Rolf Lassgård att han inte brydde sig så värst mycket om att det socialdemokratiska maktinnehavet bröts 1976. Han var ung och hade annat att tänka på; antagligen skulle det ändå bara bli mer av samma sak med det nya styret. Han kommer dock ihåg att han var besviken på Socialdemokraterna för deras hållning i kärnkraftsfrågan och på Torbjörn Fälldin för att han av sina borgerliga koalitionskollegor tvingats dra i bromsen för Centerpartiets avvecklingslinje. Han såg det som ett svek.
Men när Rolf Lassgård nu ser tillbaka på den här perioden och den typ av politiker som Torbjörn Fälldin var så gör han det med viss nostalgi i blicken.
– Även om hans regering utgjorde ett brott mot ett långvarigt socialdemokratiskt styre var Torbjörn Fälldin ändå en bärare av vår tidigare utrikespolitiska linje. Vi hade en tradition av neutralitet, vi var en röst i världen för fred och nedrustning, vi trodde på diplomatiska lösningar. Och det symboliserar Torbjörn Fälldin också i serien, säger Rolf Lassgård och fortsätter:
Även om Sverige var ”neutrala” på den tiden, så var vi en röst för tron på något annat. Palmes hela engagemang i Vietnam och Sydafrika
– Dessutom, när tror du att vi kommer att få uppleva en statsminister igen som både styr riket och samtidigt arbetar som bonde? Snacka om att ha kontakt med verkligheten. Jag tror inte att vi kommer att få uppleva det igen.
Ett av de filmögonblick som längst stannat med Rolf Lassgård – och som han menar har stor bäring på samhällsutvecklingen i dag – hittar man i Akira Kurosawas King Lear-bearbetning ”Ran”. I scenen vandrar en blind man långsamt mot ett stup.
– Det är en oerhört vacker solnedgång och den lilla blinda figuren går med en blindsticka. Man förstår att han aldrig kommer att se stupet. Jag har inte sett filmen på säkert tjugofem år men den sitter så hårt i mig. Jag har tänkt på den under tillkomsten av ”Whiskey on the rocks”. Även om Sverige var ”neutrala” på den tiden, så var vi en röst för tron på något annat. Palmes hela engagemang i Vietnam och Sydafrika. Ett land som stod för något annat bortom de här två jätteblocken som stod mot varandra.
Hur känner du inför att Sverige har gått med i Nato?
– Det gick så fort att jag inte vet säkert om det var bra eller dåligt. Men samtidigt när jag ändå ett slags hopp för att man ska kunna verka för fred även fast vi är med i Nato. Man kan ju inte bara rätta in sig i ett led och göra vad storebror säger. Så fungerar väl alla demokratiska institutioner. Men vi hade ju ett amerikanskt hangarfartyg här i samband med att vi gick med ansökningsprocessen och stod folk stod där och viftade med flaggor. Då bara kände jag lite aningar från serien när överbefälhavaren säger, ”äntligen, nu kan det bli krig!”
Rolf Lassgård säger att det ledord som följt med honom under hela hans karriär (som sträcker sig över fyra decennier, även om hans genombrott kom först 1992 med ”Min store tjocke far” för vilken han tilldelades Guldbaggen för bästa manliga huvudroll) är humanitet.
Peps Perssons låt ”Jag spelar för livet” anser han är ett rättesnöre för all konst. Och det bekymrar honom att konstens värde, som han ser det, i dag tillmäts såpass lite värde från politiskt håll.
–Jag tycker att ett fritt och växande samhälle behöver den lyxen som är kultur, om man ska använda ett ord. För alternativet, att vi är utan det, är bara hemskt.
Det finns ju det här gamla citatet av Churchill som jag inte minns ordagrant, men det är apropå att han vägrade skära i kulturbudgeten under andra världskriget: Om vi inte håller fast vid det här, vad ska vi då slåss för överhuvudtaget?
– Det är fantastiskt. Det är fantastiskt.
Hur viktigt är det fria kulturlivet för ett samhälle?
– Det har att göra med identitet och att veta vem man är. Det innehåller allt. Historia, och jag skulle vilja säga att ett folk som vet vilka de är också är intresserade av andra folk. För då tvivlar man inte på sitt eget. Så här gör vi och så här gör ni. Ett folk som är osäkert, det frodas rädsla och främlingskap.
Tänker du att främlingsfientlighet bottnar i osäkerhet?
–Till viss del i varje fall. För jag tror att är man öppensinnad så upptäcker man att det finns fler likheter än skillnader.
Det här att man idag skär i studieförbundens och folkhögskolornas verksamheter ser jag som idiotiskt
För Rolf Lassgård var studieförbundsverksamheten det som över huvud taget ledde honom in på skådespelarbanan, och han säger att hans tacksamhet gentemot nykterhetsrörelsens bildningsverksamhet är oerhörd. Genom den verksamheten bildades drösvis med teatergrupper och fyra gånger om året hölls det helgfestivaler över hela landet där amatörerna fick visa sina förmågor inför publik. Av dessa valdes sedan en grupp av teatergrupperna ut för att framföra sina uppsättningar på en riksfestival som då antingen hölls i Västerås eller i Göteborg.
– Men även om du inte togs ut till att spela din föreställning innehöll dagarna kurser i scenframställning, dekorbygge, dramaturgi, allt. Det var på en väldigt hög nivå skulle jag vilja säga. Och föreställningarna recenserades också av yrkesverksamma människor. Så det här att man idag skär i studieförbundens och folkhögskolornas verksamheter ser jag som idiotiskt. För det är helt galet att man i tonåren ska välja gymnasium och staka ut din framtid i världen, just när man är som mest känslig i sin personliga utveckling. Hur lätt är det inte att välja fel? Både studieförbunden och folkhögskolorna är ju en andra chans för att hitta andra vägar i livet. Idioti.
Vad tror du konsekvenserna blir av att man skär i de här verksamheterna?
– Flera lager, men något väldigt viktigt som vi missar är folkbildningen. Även om vi kan raljera över att några damer sysslar med konsthantverk så träffas de människorna och pratar och diskuterar vad som händer i världen. Det är mötespunkter som får människor att gå vidare och utvecklas.
De blir mindre ensamma. Man får ju säga det, det finns mindre ensamma länder än Sverige.
– Det får man säga.
Vad ska man då göra för att bygga upp folkbildningen?
–Ja, byta regering? Egentligen handlar det om att skapa mötesplatser mellan människor. Man smittas ju också av allt det här negativa. Jag tänker på det här med flyktingkrisen, man påverkas. ”Öppna våra hjärtan” och ”i Sverige har vi inga gränser”. Ja, felet kanske inte var att vi hade gränser, men det kom väldigt mycket människor under 2015. Nu börjar det bli en vedertagen sanning att vi inte klarade av att ta emot de här människorna, och det kan ju vara en sanning på sitt sätt. Men det slog mig nyligen, hur var det egentligen 2015? Minns ni bilden på den här 3-åriga pojken som låg på stranden?
Den där lilla pojken var bara en av många, och det var den där bilden som fick oss att agera. Och det får man aldrig glömma.
Alan Kurdi.
– Den bilden är på något sätt lite borta och glömd i det här. Det som fick till och med Fredrik Reinfeldt att säga det här. Nu är det bara problemen vi ser och vi upprepar hur idiotiskt det var att öppna gränserna. Den där lilla pojken var bara en av många, och det var den där bilden som fick oss att agera. Och det får man aldrig glömma.
Nej, på det hela taget hyser inte Rolf Lassgård särskilt mycket hopp inför samhällsutvecklingen. Men han försöker att hålla pessimismen stången och i hans ålder, säger han, handlar livet allt mer om att finna lyckan i de små tingen. Exempelvis har han nyligen och för första gången i sitt liv skaffat hund. Han ser fram emot att lökarna på tomten (han bor i sitt sommarhus utanför Ystad) återigen ska skjuta upp ur marken. Och det är fortfarande en kick av att möta publiken när ett nytt film- eller serieprojekt ska visas upp (han tycker om att han se sina filmer på en biograf där han för tillfället bor för att omgiven av vanliga människor bilda sig en uppfattning om verket) eller för den delen att ge sig i kast med ett nytt projekt. Även om de flesta roller först fyller honom med ett slags bävan.
– Jag har haft turen att kunna välja projekt jag verkligen brinner, och är orolig för. Det är den perfekta blandningen. Dels ”gud vilket bra manus, den här historien skulle jag verkligen vilja vara en del av.” Dels ”hur fan ska jag klara av det?” Den blandningen tycker jag är en jävla motor.
Hur gör man för att hålla igång känslan av angelägenhet över tid? Du har ju ändå varit verksam nu ett tag.
– Jag har funderat en hel del på tid. Men i och med att jag alltid bott utanför händelsernas centrum när det gäller min bransch har det varit omöjligt för mig att stå på scen på kvällen och sedan filma tre dagar i veckan som många av mina kollegor gjort. Det har varit fysiskt omöjligt för mig. Så antingen har jag gjort det ena eller det andra. Och redan i valet, när jag väljer att göra någonting, då måste jag verkligen brinna för det. Då måste det vara någonting som det är värt att åka hemifrån för.
Den här konversationen modereras enligt ETC:s communityregler.
Läs reglerna innan du deltar i diskussionen.
Tänk på att hålla god ton och visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Olämpliga inlägg kommer att tas bort och ETC förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.