Volvon gasar iväg, lämnar anstalten i ett dammoln bakom sig, i den sitter Mirja, som just muckat, med lillasyster och tre bästa kompisar. Uruguays huvudstad Montevideo är nästa anhalt. Först måste de bara få tag på sista cashen.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Dröm vidare är Rojda Sekersözs långfilmsdebut och handlar om Mirjas väg från en fas i livet till en annan.
– Jag jobbar inte med budskap, men om jag ska säga något om vad jag vill med filmen får det bli att tittaren gärna får ifrågasätta det man ofta får höra, att ”man kan bara man vill”. Fast det låter så jäkla negativt, säger Rojda Sekersöz till Dagens ETC.
– Egentligen vill jag mest att folk ska skratta, gråta och inte döma.
Bästa nordiska film
Hon borde vara nöjd. Filmen vann nyligen publikens pris för bästa nordiska film under Göteborgs filmfestival, förmodligen för att det är en universell historia som alla kan känna igen sig i.
Inte för att vi alla brukar planera guldaffärsrån för att kunna bekosta ett nytt liv i Sydamerika, men för att de flesta av oss drömmer om en bättre framtid, oavsett varifrån vi kommer.
Problemet för Mirja i filmen är just att det där med att ”kan bara man vill” inte alltid räcker hela vägen, och att det kostar att försöka lämna en sammansvetsad gemenskap och den väg man tidigare följt. Risken är att man förlorar allt.
– Det är som med människor som säger att pengar inte är allt. Jag tror man måste vara väldigt priviligierad, ha kapital för att kunna säga så. För de flesta människor betyder pengar väldigt mycket.
– Och ja, relationer är som överenskommelser, man följer regler, skrivna eller oskrivna. Det är helt naturligt att den som avviker från reglerna, som Mirja gör, också blir ifrågasatt.
Vill inte prata förort
Även om filmen är marinerad i klass och förort, Alby i det här fallet, är inte Rojda Sekersöz särskilt sugen på att svara på frågor om den utan biter vänligt men bestämt tillbaka.
– Alby valde vi i första hand för att färgpaletten där passade. Jag pratar gärna klass men jag vill inte ta på mig nåt mandat att prata om förorten.
– Det provocerar mig att jag förväntas bli någon slags representant och föreslå lösningar på stora samhällsproblem. Regissörer som gestaltar innerstan eller förorter som Danderyd behöver aldrig svara på frågor om segregationsproblemen där. Den dag jag bara får vara konstnär och min kompetens inte tas för erfarenheter kan jag svara på sådana här frågor!
Ähum... det är inte så att du har något drömprojekt?
– Massor! Jag skulle vilja filma på ett annat språk, till exempel franska, som är så vackert. Olika språk har ju olika uttryck. Jag tycker om att utmana mig själv.
