Rörigt och ljumt om en maffiauppväxt

Regissören Jonas Carpignano har börjat bli ett namn på filmfestivaler världen över. 2017 debuterade han med kriminaldramat ”A Ciambra – ­Berättelsen om Pio”. Redan två filmer in i karriären kan man börja se vad som är Carpignanos grej: ljumma, vardagliga kriminaldramer som fotas med en flaxande och alltför närgången kamera. 

”A Chiara” täcker tre år i huvudpersonens liv. Kameran hökar runt henne som en besatt stalker. Men vi lär trots det aldrig känna Chiara. Hon reagerar på saker som händer henne, som när farsans rätta jag avslöjas, som när socialen vill bussa bort henne från hembyn, men vem är hon? Hon har få utmärkande drag för kameran att utforska, vilket snabbt blir ett problem eftersom hela filmen utspelar sig i hennes blick. Swamy Rotolo gör däremot en gedigen insats och det är inte hon som ska hängas för filmens brister.

Men problemen tar inte slut där. Handlingen hänger ihop i tunna trådar. Carpignano hoppar från händelse till händelse och jag undrar, smått förbryllad, vad som har skett mellan scenerna. Tydligast blir det när Chiara, en bra bit in i filmen, beskylls för att vara en kronisk skolkare. Är hon? Borde jag som åskådare inte veta det i så fall? 

Chiaras kamp borde vara extraordinär, men med Carpignanos lösa tyglar och dåliga fokus blir filmen till gråslaskig vardagsmat. En filmens motsvarighet till att tugga i sig en sladdrig, mikrovarm köttfärslimpa.