Ulla Tengling, på 70-talet bland annat skribent för den socialdemokratiska tidningen Aktuellt i Politiken och redaktör för ABF:s tidning Fönstret, rekryterades för att göra verklighet av planerna på att kunna börja konkurrera om de unga läsarna med en alternativ barntidning.

I februari 1978 kom det första numret ut. Ungefär hälften av upplagan skickades ut till Unga örnars olika avdelningar och delades ut till medlemmarna. Den andra hälften bestod av betalande prenumeranter, vilka strömmade till genom stor uppmärksamhet inte minst i arbetar- och fackföreningsrörelsens övriga tidningar.

– Den blev väldigt framgångsrik på en gång, minns Ulla Tengling.

Konflikter om inriktning

En ständig konflikt under tidningens utgivning, väl i linje med liknande redaktionella konflikter inom dåvarande A-pressen, var olika viljor kring tidningens innehåll och oberoende. Ledarna i Unga örnar ville att Småfolket skulle rapportera mer om verksamheten i organisationen, och då inte minst om de vuxnas insatser.

– Sådant vill ju inte barn läsa om.

Unga örnar såg tidningen som ett medlemsorgan, men redaktionen ville något annat. Efter varje nummer som kom ut så blev det påpassning från personer i Unga örnars styrelse, berättar Ulla Tengling.

– På den tiden fanns det inget som hette armlängds avstånd. Det var inte ovanligt att redaktörer för A-pressens tidningar hade uppdrag i riksdagen eller i kommunpolitiken samtidigt som man skulle driva en tidning.

Som chefredaktör var Ulla Tengling dock ointresserad av att låta tidningen bli en ren medlemstidning. Istället var den fylld av serier och pyssel, läsarbrev från barn – ett tag hade tidningen en barnkorrespondent som regelbundet rapporterade från Chile. Den som bläddrar igenom årgångarna hittar hemma hos-reportage där barn får träffa idoler som Povel Ramel – och intervjuer med barnkära personer som Hasse Alfredsson och Eva Rydberg. I ett nummer försökte man förklara Marx för barn. Freds- och miljöfrågor ur ett barnperspektiv var också ofta förekommande ämnen.

Intervju med Tengil

En text av det lite mer annorlunda slaget i tidningen var när Aftonbladets Olle Svenning engagerades för att skriva en fiktiv intervju med Tengil, den elaka härskaren i Astrid Lindgrens saga om bröderna Lejonhjärta. Astrid Lindgren blev vansinnig på tilltaget och hörde av sig via ombud till redaktionen för att meddela att publiceringen var olaglig av rättighetsskäl.

– Sedan träffade jag henne personligen något år senare på ett event som hennes förlag Rabén och Sjögren stod för, och då var hon fortfarande irriterad.

Småfolket var också tidigt ute med att problematisera adoptionsfrågan genom att låta adopterade barn själva berätta om sina upplevelser, säger Ulla Tengling.

– Baksidan av adoptionsfrågan skulle man helst inte prata om då.

Redan året efter tidningen startade fick Ulla Tengling som redaktör och ensam journalist på Småfolket ta emot Stora journalistpriset för sina insatser – för att på ett ”unikt sätt lyckats kombinera pedagogik med för barn underhållande journalistik”. Ett pris som även Bamse-tecknaren Rune Andréasson och Kamrat-Postens chefredaktör Margareta Toss fick ta del av samma år.

Ständigt sorgebarn

Prisbelönad journalistik och en växande läsekrets till trots var tidningens ekonomi ett ständigt återkommande sorgebarn. Så väl ekonomi som inriktning för tidningen diskuterades på Unga örnars kongresser. Distributionen av tidningen till Unga örnar-avdelningarna var en kostsam historia och gjorde att Småfolket hade svårt att klara sig. Unga örnar ville inte betala för de till medlemmarna utskickade tidningarna och intäkterna från prenumerationer och lösnummer kunde inte ensamt täcka kostnaderna för gratisdistributionen.

Jerry Svensson var förbundssekreterare i Unga örnar 1978–1983 och en av de drivande krafterna bakom att starta tidningen. Med facit i hand är han självkritisk till hur Småfolket hanterades.

– Jag hade en väldigt stark mening att Småfolket skulle vara en medlemstidning, men kostnaderna för det var ju huvudskälet till den dåliga ekonomin. Vi borde nog istället ha låtit läsarna – även medlemmarna – betala för prenumerationerna. Men vi var då i ett läge där vi inte såg några lösningar, säger han.

Barn skrev till Palme

Istället försökte man få vänorganisationerna i stiftelsen bakom tidningen att skjuta till pengar, men det misslyckades. När det stod klart att Småfolkets överlevnad var hotad uppmanades de unga läsarna att skriva till dåvarande partiledaren Olof Palme och stoppa nedläggningen. 

Jag tror att det fanns en rädsla för konkurrensen.

En av dem var Nina Persson, senare känd som sångare i The Cardigans. För Aftonbladet berättade hon i en intervju 2017 om hur upprörd hon blev när Småfolket slutade komma i brevlådan, och att hennes mamma fick henne att skriva till Palme – som svarade.

– Han förklarade väldigt fint för mig att ”kära Nina, i ett samhälle måste man göra prioriteringar”, minns Nina Persson.

Barnens vädjande brev till trots bestämdes det till slut att tidningen skulle läggas ner. 1984 kom det sista numret ut.

– Småfolket gick egentligen aldrig dåligt. Men jag tror att det fanns en rädsla för konkurrensen från utgivarnas sida – att tidningen var för oberoende och i sig var större än vad Unga örnar var då, säger Ulla Tengling.