Brady spelar Brady Blackburn, en version av sig själv, och debuterar jämsides med flera av sina familjemedlemmar och vänner.
Det är allvar nu. Ge ett bidrag till ETC Stödfond för att säkra utgivningen av Sveriges enda rödgröna dagstidning. Använd ETC Varuhuset eller:
Swisha: 123 508 754 9
BG: 5372-9141
Baserat på verkligheten
Flera scener i ”The Rider” är fiktiva, men berättelsen grundar sig väldigt mycket i verkligheten.
– Jag ville göra en film om indianska cowboys, en subkultur jag inte ens visste om existerade tills jag besökte ett av reservaten, berättar Chloé Zhao, känd sen tidigare för ett annat indie-cowboydrama (”Songs my brother taught me”, från 2008).
– Det är en speciell amerikansk identitet och jag hade inte träffat någon som kunde bära upp filmen innan jag träffade Brady. Då hade jag fortfarande ingen story, men när han fick sin skallskada och började träna hästar direkt efteråt presenterade sig en berättelse om att riskera sitt liv för sin identitet, säger hon.
Metallplatta i skallen
Brady Jandreau var 20 när han kastades av en broncohäst som stampade på hans huvud. Han vaknade upp fem dagar senare med en metallplatta i huvudet (”samma storlek som en dosa tuggtobak” förklarar han).
Läkarna beordrade honom att inte lyfta någonting över fem kilo, inte jogga och framför allt: inte rida rodeo, som varit hela hans liv.
– En sak jag kan säga om skallskador är att de påverkar allting, inklusive din uppfattning om världen runt omkring dig, säger han.
– Jag gick igenom väldigt mycket depression, ilska, ångest. Sedan försvann alla de känslorna plötsligt och jag var bara lycklig över att vara vid liv, nästa sekund var jag arg igen, säger Brady Jandreau, som avlar hästar på heltid numera.
Vill upp på hästen igen
Han har fortfarande inte har gett upp hoppet om att rida rodeo igen
– Du vet, innan min huvudskada var mitt livs mål att bli världsmästare, men nu när jag har en familj och avlingsprogrammet ... Jag saknar fortfarande rodeo, jag tänker på det varje dag, jag drömmer om det och vaknar triggad på att boxen ska öppna sig, och jag red nästan en bronco häromdagen, men jag kunde inte få ordning på min hjälm.
Brady Jandreau säger att han ska börja rida igen när han fixat en specialhjälm, men menar också att han måste vänta tills han dotter blivit lite äldre. Han verkar slitas mellan sin kärlek till rodeo och det där ”tänk om:et” som hela tiden dyker upp.
– Om jag trillar av en häst eller blir sparkad kommer inte metallplattan böja sig, den kommer att göra ett hål som dödar mig. Det kan hända varje gång jag är nära en häst, eller om jag trillar från verandan. Och jag skulle hellre dö när jag blir kastad av en häst, än att snubbla i en trappa och slå huvudet i asfalten.
Feminin blick
”The Rider” vann i sidosektionen ”La Quinzaine des Réalisateurs” på filmfestivalen i Cannes förra året och skildrar hur Brady Jandreau försöker rehabilitera sig fysiskt, men främst känslomässigt. Vilket inte är lätt när hans kompisar uppmuntrar honom att bokstavligen kliva tillbaka i sadeln.
Mycket av filmens konstnärliga kvalitet ligger i Chloé Zhaos förmåga att skildra människorna i den amerikanska mellanvästern – som medier gärna porträtterar som trångsynta lantisar – med en feminin blick.
– Jag har aldrig träffat någon i hela mitt liv som bara är en ”macho dude”. Jag var tvungen att vara öppen och känslig nog så att jag kunde skala av lagren, säger Chloé Zhao.
Hon menar att hon aldrig riktigt kunnat relatera till traditionella västernhjältar som John Wayne. Chloé Zhao säger att hon kunde se Bradys moderliga egenskaper lika mycket som hans faderliga, när han tränade upp hästarna med en delad ömhet och auktoritet.
– Det är viktigt att porträttera pojkar och visa att det är okej att vara sårbar, inte vinna eller vara den traditionella ”hjälten”. Om jag får en son vill jag att han ska se sårbara män som blir älskade och hyllade för det. Jag tror att det är väldigt viktigt för feminismen.