Van de Paar, som började lägga ut sin episka videobombmatta för tre år sedan, var en visionär. Sedan något halvår tillbaka har det dykt upp rader av kanaler med ganska intetsägande namn – ”Animaltube”, ”Body hub”, ”Future unity”, ”Top discovery”, ”Voyager” – men med imponerande produktivitet. De har en bit kvar till van de Paars klass, men producerar pålitligt minst en, och ofta upp till fem-sex, halvtimmeslånga ”dokumentärer” om dagen.
Täta, regelbundna uppladdningar är en av de saker Youtubes algoritm älskar, och många innehållskapare har vittnat om att just publiceringstakten som krävs för att inte tappa publik lett dem att antingen bli utbrända eller byta karriär. Hur har ”Top discovery” och dess likar klarat det?
Vagt konstlad syntax
I kanalens ”20 Dangerous animals kept as pets” guidar en lätt monoton berättarröst genom ett collage av klipp som är hyfsat relaterade till vad rösten talar om, men ger aldrig specifika förklaringar till vad publiken ser. Då och då dyker cirklar, pilar eller förstorade detaljer upp utan synbar orsak. Det tar speakern en minut att förklara att giftormar är farliga och inte är lämpliga som husdjur, men att en del människor trots detta har dem som husdjur. Varje ord är förutsägbart, bortsett från den vagt konstlade syntaxen.
Det som hänt är att kanalägaren låtit Chat GPT eller någon av dess konkurrenter uppdraget att skriva manus – möjligen utifrån ett uppslag som även det tagits från en GPT-genererad lista. En robotröst läser upp manuset, medan en annan AI, som videogeneratorn Pictory, fyller i med foton och rörliga bilder.
Kanske har en människa sedan hastigt gått igenom innehållet.
Eller inte.
Kanalen ”Trend max” klipp ”The biggest trucks in the world” har svårbegripligt nog en späckhuggare som miniatyrbild.
Vad ger det tittarna?
Det finns många problem med det AI-genererade innehållet. En hel del av kanalerna ser ut att producera någon form av dokumentärer eller nyheter, men gör det inte. För även om Chat GPT har en häpnadsväckande förmåga att härma mänsklig syntax och skriva synbarligen sammanhängande texter, är programmet uselt på att skilja mellan fakta och påhitt.
Kanalen ”Future unity” påstår exempelvis att James Webb-teleskopet bevisat Stephen Hawkings multiversumteori. Inget sådant har hänt. ”Voyager” blandar ihop en kobra med en pytonorm, och deras medicinska videos visar AI-genererade bilder på missbildningar som inte existerar. Hill och andra har varnat för att dylika automatiserade ”innehållsfabriker” har potentialen att totalt dränka plattformarna med skräpinnehåll.
Nu återstår bara en fråga: Hur kommer robotvideorna upp i hundratusentals, ibland miljoner visningar? Vad ger de tittarna?
Underhållning maskerat
Kulturvetaren Neil Postman skriver i boken ”Amusing ourselves to death” att mycket av det som maskerar sig som meningsfull information i det moderna samhället egentligen är underhållning. Att tv-nyheterna (det mest tidstypiska mediet när boken skrevs på 80-talet) utan dissonans kan gå från mord och naturkatastrofer till reklamavbrott är för att vi egentligen inte tar vad de säger på allvar.
Oavsett om de inser det själva, bryr sig ”Future unitys” tittare egentligen mindre om vad som är sant eller inte om universums natur än av att få en serie behagliga bilder och känslan av att de tar del av spännande fakta; en ström av betydelselös information för att distrahera hjärnan och fylla upp tomheten.
”Innehållsfabriker” var ett växande fenomen redan innan AI effektiviserade processen. Chat GPT har utan tvivel imponerande förmågor, men ett skäl till att vi blir så imponerade av dess alster är kanske att vi redan blivit så vana vid den typ av texter den producerar: omstuvningar av redan existerande material, texter med en tilltalande yta utan vilja att säga något väsentligt om verkligheten, vars sanningshalt egentligen är sekundär för mottagarna.
Det är den sortens innehåll de sociala nätverken uppmuntrat, och som nu hotar att överväldiga dem.
