Jag möter upp Sven Wollter för en pratstund på ett café som ligger bredvid Stockholms stadsteater. Han rör sig hemtamt i lokalen. Stockholms stadsteater har varit hans hemmascen under många år och där har han gjort otaliga roller. I höstas spelade han dock enligt honom själv, sin sista stora roll där när han gjorde titelrollen i Shakespeares drama Kung Lear. Samtidigt som han spelade de sista föreställningarna på Stadsteatern kom han ut med den självbiografiska boken Pojken med pilbåge, lagom till sin 80-årsdag i januari i år.
– Det är en bok som utgår ifrån bilder som jag har samlat på mig genom åren, med alla från Fidel Castro till Carl Bildt, och den berättar varför jag är socialist, Boken innehåller helt enkelt bilder från min tid på jorden.
Yngst i familjen
Sven Wollter växte upp i Göteborg, familjen hade det fattigt. Hans far hade fem barn sedan tidigare, föräldrarna träffades när modern jobbade som barnflicka hos honom. Med tiden blev de ett par och fick fyra barn tillsammans, där Sven är den yngsta i syskonskaran.
– Min pappa var en snäll person, arbetsam, rättskaffens, rakryggad, generös och fantasifull men han var egentligen ganska misslyckad för han klarade inte riktigt av att försörja familjen. Han hade konstnärsdrömmar och han satt uppe och skrev på sitt livs drama på nätterna. Han hade ”oduglighetens hjältemod” och det var ständigt ont om pengar. Min mamma var en riktig mamma som tog hand om både sina och andras ungar.
Sven gick ofta på bio som barn, han såg Robin Hood-filmen med Errol Flynn i huvudrollen ett tjugotal gånger.
– Jag tyckte att Errol Flynn var fantastisk och jag har alltid velat tillhöra sheriffen av Nottingham. Jag känner fortfarande än idag att jag kommer alltid att tillhöra Robin Hoods gäng. Han hjälpte mig forma min politiska tanke att ta från de rika och ge till de fattiga. Barnsligt eller inte men det sitter på sitt romantiska sätt som spikat i mitt hjärta.
Att Sven länge har haft en stark politisk övertygelse är ingen hemlighet och detta är något som har följt honom genom hela livet. Han är medlem i Kommunistiska Partiet.
Utskickad efter två minuter
Men vägen till politiken gick via scenen. Sven sökte som ung in till Dramatens elevskola men blev utskickad efter bara två minuter in i ansökningsprovet. Hans mor rådde honom då att söka till Göteborgs stadsteaters elevskola där han blev antagen och utbildade sig till skådespelare mellan åren 1953–57. Efter examen följde några år med diverse andra ströjobb innan jobben kom.
– Det var när en recensent på DN skrev en riktigt bra recension om min insats i pjäsen Barfota i parken som karriären satte fart. En annan som också såg pjäsen var Edvin Adolphsson som redan var klar för rollen som prästen Erik Nordström i Hemsöborna. Han visste att de sökte efter en karaktär som skulle spela Gusten och han tyckte att jag skulle vara som klippt och skuren till den rollen.
Han fick rollen som Gusten i Hemsöborna, serien sändes 1966 i en tid då Sverige endast hade en kanal vilket innebar en stor genomslagskraft då varje program sågs av miljontals tittare.
– Efter det rullade karriären på och sedan dess har jag egentligen aldrig behövt vara arbetslös. Under 1960-talet tillhörde jag tv-ensemblen på Sveriges television och 1976 kom nästa stora roll som soldaten Gustav Rask i Wilhelm Mobergs serie om Raskens. En roll som har kommit att förknippas mycket med mig då jag blev Raskens med hela svenska folket, serien har fortfarande tittarrekord med 5 miljoner tittare.
1977 var han med i det omtalade Tältprojektet, vilket ledde till att han illsammans med min dåvarande partner Viveka Seldahl samt ett tiotal kollegor från Göteborgs stadsteater startade Angeredsteatern 1978.
– När jag började jobba som skådespelare var det väldigt auktoritärt styrt men på 1960-talet gjorde många av oss som var unga då revolt. Vi började jobba mycket med samarbete och gjorde något som kallades för gruppteater, jag jobbade mycket med Lennart Hjulström, Kent Andersson och Bengt Bratt. Gruppteatern blommade på 1970-talet men på 1980-talet stramades det åt igen, det fanns inga pengar. Det gamla auktoritära sättet att jobba började komma tillbaka och vi skådespelare blev rädda att förlora våra jobb. Det gick dock inte tillbaka så mycket som det en gång var när jag började på 1950-talet, idag är det väl inte riktigt som jag hade velat ha det men det är bättre.
”Positiv och barnslig”
Sven har många produktiva år bakom sig, vi har kunnat se honom i otaliga roller både i film och på teater. Han har även släppt två skivor och två självbiografier samt blivit prisad vid ett flertal tillfällen för sina insatser inom film och teater. Han har varit politiskt aktiv, haft ett eget radioprogram och mycket annat.
Han har även hunnit med att få fem barn med fyra olika kvinnor. Men livet har också varit tungt, som när han miste sin äldsta dotter Ylva i sviterna av anorexi och diabetes endast 30 år gammal, och när hans förra livspartner Viveka Seldahl som han var tillsammans med i över 30 år gick bort i cancer när hon var 57 år. Ändå har han envist fortsatt framåt.
– Jag är nog en positiv och ganska barnslig människa. En del kanske skulle kalla mig för naiv men jag föredrar i så fall hellre att vara en lurad människa istället för att vara den som lurar andra.
Trots en lång karriär har Sven inte haft några uttalade drömmar om att jobba utomlands.
– Jag jobbade faktiskt utomlands en gång, men det var inte i Hollywood utan i Kanada. Jag var med i en film som heter Den 13:e krigaren. Min son Kalle var med mig och vi hade det väldigt roligt. Jag är inte ledsen över att jag inte har fått någon Hollywoodkarriär, det var nog inte något för mig.
I pappas fotspår
Sven ser sig själv som en riktig Svenssonfarsa.
– Jag kan ju ibland ångra att jag kanske jobbade för mycket under barnens uppväxt, samtidigt så hade jag ju inte annars kunnat tjäna de pengar jag gjorde som vi kunde hitta på saker tillsammans. Några av mina barn har delvis gått i mina fotspår, Ylva kom in på teaterhögskola, Stina är målande konstnär, Lina jobbar bakom kamera på tv, Kalle är regissör och Magnus är ännu så pass ung att han inte har valt vad han vill göra i livet.
Sven ska strax skynda iväg för att möta upp barnbarnet Lisa som han ska se en teaterföreställning tillsammans med, men innan han går ber jag honom sammanfatta några av hans favoritroller han har haft genom åren:
– Cyrano de Begerac, han fanns i verkligheten och var en frifräsare som var en riktig kardborre i häcken på de som på den tiden styrde och ställde på 1600-talet. Andra roller jag har tyckt om är Galileo Galilei, Kung Lear och naturligtvis Raskens, det var en fantastiskt rolig tid, Bosse Widerbergs: Mannen på taket och naturligtvis det sista jag gjorde med Viveka: En sång för Martin, den var en höjdpunkt. Grejen är att jag har nästan alltid älskat precis det jag håller på med för tillfället, avslutar Sven och tackar för sig.
Marie Skoog