BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Detta lilla märkliga påstående kom i slutet av intervjun i en av kortfrågorna och det följdes inte upp. Men för läsaren var det uppenbart att han just givit en nyckel till sitt författarskap.
Kontrastrikt skrivande
Jag kommer att tänka på den här intervjun när jag läser två tidiga böcker av Bolaño. I dagarna ger Bonniers ut Isrinken från 1993 och Avlägsen stjärna från 1996, översatta av Lina Wolff och Lena Heyman. Redan här märktes det att Bolaño hade ett febrigt intresse för mordgåtor, att han betraktade romanskrivandet som ett detektivarbete och att han var upptagen av vålnader från det förflutna. Bolaño brukar inte beskrivas som en kriminalförfattare eftersom han skrev finlitteratur, men egentligen har han mycket gemensamt med författare som George Pelecanos och James Elroy. Liksom dessa skildrade Bolaño den undre världens psykopater och trashankar på en mörkt glittrande prosa, alltid med en stor dos svart humor.
Från kortroman till tegelsten
Isrinken var Bolaños romandebut och enligt förlaget är det en "kortroman". I mina ögon är 220 sidor en rätt normal romanlängd, men ställd mot hans två sista tegelstenar De vilda detektiverna och 2 666 (på 750 respektive 1050 sidor) framstår den som ett litet häfte. Boken utspelar sig i den lilla spanska kuststaden Z och kretsar kring tre män som blir besatta i konståkerskan Nuria. I korta kapitel får vi läsa deras respektive livsberättelser som alla löper samman i Nuria. Hon är en mystisk person som av en okänd anledning blivit utesluten ur landslaget, och snabbt konstrueras en komplicerad intrig runt henne.
Utan att avslöja för mycket så slutar berättelsen med ett brutalt mord på is-rinken där en hemlös hittas med ett knivblad instucket mellan revbenen. Vi är med andra ord i Bolañoland.
Förutsägbara vändningar
Som hängiven Bolañoläsare frågar jag mig givetvis om denna lilla bok förebådar den senare mästerförfattaren. Svaret är både ja och nej. Som roman är Isrinken inte något särskilt: intrigen är småtråkig, vändningarna känns konstruerade och de olika rösterna är svåra att hålla isär. Samtidigt är flera av dessa svagheter saker som Bolaño senare skulle omvandla till styrkor. I De vilda detektiverna, till exempel, använder sig Bolaño av ett 30-tal röster som alla låter likadant (nervösa, passivt aggressiva), men där vävs de samman till en distinkt ton som präglar en litteraturrörelse ("inälvsrealisterna").
På samma sätt gör han de konstruerade vändningarna till en estetisk poäng i senare böcker. I Isrinken möter en småföretagare en fifflare på ett tåg, och tillsammans bygger de ett affärsimperium, vilket i sammanhanget känns osannolikt. Men i De vilda detektiverna och 2666 skrev han fram liknande möten för att belysa hur slumpartade de sociala strukturerna är.
Om Isrinken inte är mycket till bok så är Avlägsen stjärna en betydligt mera pregnant Bolaño-roman. Här berättas om stridsflygaren, avantgarde-poeten och seriemördaren Carlos Wieder. Platsen är Chile under 70-talet, då Pinochet kom till makten, och som läsare kastas vi in i en mörk och kaotisk värld som är fylld av märkliga gestalter.
Alla är konstnärer
Bolaño kan inte avhålla sig från att göra varenda liten trashank till konstnär – som mördaren Wieder som skriver latinsk poesi med flygplansrök. Samtidigt är Avlägsen stjärna en skickligt konstruerad deckarhistoria, där en förföljd student gör efterforskningar om mördaren. Detta är typiskt för Bolaño: hans adelsmärke är just blandningen av noirdeckare och experimentell romankonst.
Isrinken må vara en ganska bagatellartad deckarhistoria som nog mest kommer läsas av de inbitna fansen, men Avlägsen stjärna är en fullödig skröna. Att läsa den är lite som att krypa ner i en krypta en dimmig höstnatt med en märklig känsla av att man längtat till platsen. Dessutom är den intressant att läsa eftersom Bolaño här börjar utforska sina stora teman: statskuppen i Chile, statlig korruption, den kärva tillvaron för okända konstnärer och så vidare. Det är en roman som står sig i egen rätt och en utmärkt bok att börja med innan man ger sig på de sena, tämligen krävande mästerverken.
