Riot grrrl-rörelsen startade i USA i början av 90-talet som en feministisk protest mot en mansdominerad punkscen. Bikini kill, Bratmobile och Sleater-kinney var några av de tidiga banden. I helgen visade dokumentärfilmsfestivalen Tempo The punk singer, en dokumentär om Kathleen Hanna, rörelsens mest centrala person. Filmen gick upp på bio i USA förra året, 20 år efter att Hannas dåvarande band Bikini kill släppte Bikini kill EP, och nu får den även svensk premiär.
Riot grrrl var som mest omtalat i mitten av 90-talet och har gjort en hel del avtryck i det svenska och internationella musiklivet. Idéer från rörelsen har bland annat använts av skaparna av Ladyfest, en kulturfestival med kvinnliga arrangörer och artister som hållits i flera länder, i Sverige första gången 2003.
157 kvinnor i upprop
Idag har många av riot grrrl-banden fallit i glömska. Att kvinnliga musiker ofta fått och fortfarande får en undanskymd plats när musikhistorien skrivs är något som uppmärksammats på senare tid, bland annat genom en debattartikel i Aftonbladet:
”Varje ung flicka som vill plocka upp elgitarren, starta ett band med sina bästisar, göra sin första musikproduktion, skapa sin första electropoplåt eller drömmer om att erövra en stökig festivalscen under en sen sommarnatt, tror att hon är nästan alldeles ensam, hon måste uppfinna det här själv. För gång på gång bleknar vi, alla vi som var hon, bort från historien”, inleds texten som signerats av 157 musiker med Robyn, Nina Persson och Lykke Li i spetsen.
Bloggare skriver om historien
Några som tröttnat på utsållningen av kvinnor är bloggarna på Grrrl collection. Bloggen startades förra året av Emilia Henriksson och snart anslöt även Malin Ringsby.
– Kommer de kvinnliga musiker som uppmärksammas idag finnas kvar i folks medvetanden om 20 år? Jag är inte övertygad om det om vi inte aktivt ser till att det blir så. När man börjar gräva i tidigare musikscener, den svenska punkscenen till exempel, så refereras det i princip bara till snubb-band. Det fanns ju tjejer där också, säger Malin Ringsby.
Grrrl collections fokus ligger på riot grrrl-scenen men man lyfter även fram en mängd andra kvinnliga kulturutövare och kreatörer, både nykomlingar och äldre namn. Skaparna påpekar att definitionen av vad som är en riot grrrl är väldigt bred. Några av dem som lyfts fram på bloggen definierar sig som riot grrrls och/eller feminister, andra inte. I de senaste inläggen hittar vi bland andra det svenska bandet Heavy tiger, rockikonen PJ Harvey och filmen Pussy have the power. Samt en hel del illustrationer av signaturen Nattskiftet.
”Alla får vara med”
När vi ses har Emilia Henriksson och Malin Ringsby precis haft en föreläsning om riot grrrl för deltagarna på ett popkollo med punk- och metalinriktning i Solna. Popkollo är en musiklägerverksamhet för tjejer. Helt i riot grrrls anda – det handlar mycket om att inte behöva anpassa sig efter en manlig norm, säger Malin Ringsby.
– Du kan spela trummor i tyllkjol. Riot grrrl handlar mycket om att alla ska få vara med på sina villkor. Det handlar också om att ta sig rätten att sätta upp egna kriterier för vad som är bra och vad som är viktigt.
Idag är hon 29 år gammal. När hon startade sitt första band Jenny came back som 16-åring blev hon ständigt påmind om att andra regler gällde för henne som tjej i musikvärlden. Eftersom hennes band bestod av tjejer jämfördes de givetvis enbart med dåtidens största ”tjejband” Sahara hotnights. När hon försökte köpa en gitarr berättade de tre försäljarna på musikaffären att den hon siktat in sig på var för tung. Det var ingen ”tjejgitarr”. Hon köpte den iallafall och anslöt den till förstärkaren med en rosa sladd. Riot grrrl-rörelsen blev en källa till styrka och inspiration.
Tror på att synliggöra
När riot grrrl etablerades under 1990-talet var det framför allt en del av punken.
– Riot grrrl-scenen var en reaktion på en sexistisk och mansdominerad scen som dessutom var våldsam. Tjejerna ville spela punk, utan att någon annan definierade hur de skulle göra det. Under 2000-talet hamnade fokus mer på elektro, säger Emilia Henriksson och lyfter även fram organisationer som Rättviseförmedlingen, Popkollo och Jämställd festival som delar av en modern riot grrrl-rörelse.
Väggen bakom oss är fylld av bilder på ett 30-tal musiker. Två av dem är kvinnor. Oavsett om det gäller musikindustrin eller chefsposter inom näringslivet så tror Emilia Henriksson att synliggörande är en viktig del av jämställdhetsarbetet.
– Det engelska citatet ”You can’t be what you can’t see” illustrerar att det är svårt att ta en plats om människor hela tiden påpekar att den platsen inte är gjord för dig. Om man säger att det inte finns några högt uppsatta kvinnor så blir det svårare för unga tjejer att se det som en möjlig väg. Ett effektivt sätt att ta ifrån någon makt är att berätta för dem att de inte har någon.
