Riktigt intelligent analys av läget

När det feministiska scenkonstkollektivet ÖFA angriper detta begrepp blir dock utfallet annorlunda. Inte chocken dock. Den levereras. I latex och hudmothud och könsmaktsordningens bisarra och brutala kroppslighet.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

På scen Nadja Hjorton och Lisen Rosell, som många gånger tidigare utforskat kvinnor, kroppar och sexualitet i krock med maktordningar i föreställningar i gränslandet mellan teater, performance och dans. Som den hyllade versionen av tantsnuskklassikern ”Grottbjörnens folk” i höstas. Och som nu inleder den timslånga föreställningen begravda under köttfärgade duntäcken, på en scen där de aldrig reser sig upp till stående. De är krypande, ålande, rullande, åmande varelser, de är kvinnor i sin mest stympade form. På sig har de hårda blanka latexstrumpor upp till låren, fastsatta i stadiga underbyxor med strumpeband, på överkroppen sov-t-shirts med tryck, på sina vuxna kvinnohuvuden småflickskorkskruvar, som hämtade ur ett annat sekel. De ser groteska ut, det groteska i den sorts flickighet som kvinnor förväntas spela på för att skapa sig sexuellt kapital är hela utgångspunkten.

Fast inte så gurleskt och aktivistiskt som deras presentationstext pekar mot. Det är svårt att läsa gullighetens subversiva potential ur denna entimmes kroppsliga konfrontation. Istället känns det som ett utforskande av både djuret i människan och människan i kvinnan. En iscensättning av hur kvinnors behov och begär perverterats till en behagsjuk show, som ingen kvinna egentligen klarar av att leverera med värdigheten i behåll. Det var nog heller inte meningen. Allt det rosa och korskskruviga, alla underdåniga sexiga poser, alla rumpor och bröst … de är ju absurda.

Samtidigt rivs den kultiverade fernissan av anständigt beteende rätt så raskt av de kroppar som ger sig hän i en längtan att klämma, känna, slicka.

Det är lite svårt att förklara, men i stort så turas Nadja Hjorton och Lisen Rosell om att fysiskt invadera varandra, på ett helt avsexualiserat sätt ändå begå ett slags sexuella övergrepp med den andres kropp, snuskar sig utan någon egentlig lust och utan att väcka något hos den andre, vare sig äckel eller kåthet. Eller så klistrar de falska, målade ögon utanpå sina egna och levererar en hysteriskt rolig vardagsdiskussion om vilka grönsaker som de helst handlar på Coop, samtidigt som Hjortons tunga angriper alla delar av Rosells kropp.

Riktigt på riktigt gulligt (och kanske subversivt) blir det när de målar gulliga små djur på varandras bröst och sedan matar de små krabaterna med äppelbitar.

Ett sorts kropparnas manifesterande av kvinnlighetens alla omöjliga positioner, groteskt och motbjudande och väldigt roligt. Ett kroppsligt iscensättande av en riktigt intelligent analys av läget.