BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
– Irena Kraus som har skrivit pjäsen kallar den ”en fantasi om en revykung”. Alla människor man möter vill berätta allt de vet om den verklige Karl Gerhard, men det är ju inte en dokumentär vi håller på med, säger Eva Bergman.
I väntan på Tomas von Brömssen som sminkar av sig efter repetitionen, berättar Eva Bergman om deras många samarbeten och hur hon bär sig åt för att locka med honom i sina föreställningar.
– Vi har arbetat ihop många gånger Tomas och jag, och vi tycker båda om att arbeta med musiker. Så, jag lockar honom helt enkelt med musikerna.
Övertalningen den här gången tog inte så lång tid.
– Vi brukar ta en promenad vid Näckrosdammen. Det har vi gjort i alla år. Då frågade jag om han ville göra en annan grej jag hade på gång och tyckte var rolig. Nej, sa han då. Det ville han inte. Men Karl Gerhard då? Ja, sa han, och så fotograferade vi sothönsen i dammen och sedan var det klart.
Kupletter inte det hetaste
Det är kanske inte så många yngre människor som känner till Karl Gerhard i dag, funderar hon. Kupletter är väl måhända inte så hett 2017, men har man åtminstone hört någon så är chansen stor att det är ”Jazzgossen” eller ”Den ökända hästen från Troja”. Den sistnämnda, från revyn ”Gullregn” 1940, har kallats hans antinazistiska mästerstycke, och är även den som ramar in Stadsteaterns pjäs. ”Den ökända hästen från Troja” riktade inte bara udden mot Nazityskland, utan även Sveriges flathet gentemot nazisterna. Den rörde upp så mycket oro från regeringshåll att Karl Gerhard förbjöds att framföra visan. Han vägrade dock att låta sig tystas och i slutändan kostade det honom hans älskade Folkan i Stockholm.
– Det är som i dag tycker jag. Om Sverigedemokraterna plötsligt blir Sveriges största parti, då tror jag att det är mycket möjligt att det skulle komma en utsänd från regeringen som sa att ”Det där får ni inte framföra”. Demokratin är verkligen hotad på ett sätt som vi aldrig varit med om i vår tid, säger Eva Bergman.
Med Ingmar Bergman som pappa och Ellen Bergman, koreo-graf och regissör, som mamma, är Eva Bergman infödd i den svenska kultureliten. Göthe Ericsson, som i pjäsen spelas av Erik Ericson, kände hon väl. Även Karl Gerhard själv hann hon träffa som barn.
Arbetade med Karl Gerhard
– Min mamma, Ellen Bergman, var koreograf och arbetade med Karl Gerhard på Lisebergsbaletten. Då var vi fyra barn alltid med, och då sa Karl Gerhard en söndag ”Har du någon liten flicka? Jag ska framföra ’Lilla Frida och jag’, och då behöver jag en flicka som niger.” Så då fick jag uppträda med honom.
Hon minns mest att han hade en otrolig utstrålning och att hon fick fem kronor för besväret, som hon köpte buljong för, något som tedde sig märkligt i syskonens ögon.
– Jag har aldrig sett honom live, så jag får bara fantisera. Men jag har träffat människor som gjort det och berättat, säger Tomas von Brömssen, ombytt och avsminkad.
Han har själv gjort många revyer, men får erkänna att Karl Gerhard inte riktigt varit någon inspirationskälla.
– Egentligen inte. Men han tillhörde en annan värld på något sätt. Den där nöjesgiganten för mig var Povel Ramel. Det var första gången jag upplevde humor på det sättet. Men Karl Gerhard hade ett annorlunda sätt att utrycka sig på, som kändes lite konstlat, säger Tomas von Brömssen och gestaltar vad han menar med minspel och utspretade fingrar.
Däremot har han fått Göthe Ericssons stipendium, och därmed träffat honom.
– Ja, visst. Det var jättestort. Men jag kan reta ihjäl mig på att jag aldrig pratade mer med honom, säger Tomas.
”Nästan som blues nu”
På scenen har de förutom skådespelarensemblen sex musiker. De har varit med från två dagar före kollationeringen, och hyllas av både Eva Bergman och Tomas von Brömssen för sin bearbetning av musiken.
– Vi hade de här låtarna, som är rätt gammalmodiga. Den sortens musik finns inte i dag. Så deras uppgift, och min och Evas, var att lista ut hur vi kunde göra låtarna i dag. Och det är musikerna som helt har format det. Som ”Jazzgossen”. Det är väl den folk känner igen. Den är nästan som en blues nu, säger Tomas von Brömssen.
Även han blir ombedd att säga något om hur Karl Gerhard stod upp mot nazisterna, och samtalet går in på nazistdemonstrationen 30 september, mitt när repetitionerna av pjäsen var i full gång.
– Plötsligt blev pjäsen väldigt allvarlig, för oss allihop. Vad är det vi är med om? Vi spelar upp någonting som hände för 70 år sedan, och plötsligt är det alldeles aktuellt. Det skulle ju aldrig hända igen, säger Tomas von Brömssen.