Den nya generationen ungdomar saknar framtidshopp, känner en tilltagande frustration och en utbredande tristess i den grå och till synes meningslösa tillvaron. Ingen vill gå i sina föräldrars fotspår och ta ett enkelt lönearbete, skaffa barn, och nöja sig med ett färglöst, inrutat liv framför tv:n.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Punken exploderade
Den enda förströelse som erbjuds i den stendöda storstaden tycks vara att dricka mellanöl i kalla trappuppgångar. Då exploderar punken! Från England kommer Sex Pistols och Clash. Från USA Ramones.
Budskapet som förmedlas är: ”Gör det själv, ta upp ett instrument och börja spela. Det spelar ingen roll om du bara kan ett ackord! Skapa ett uttryck utifrån din egen frustration”.
”Jag minns det som en väntan på att något skulle hända. Vad som helst”, säger Christina Ros, från punkbandet Tampax Street, i Kristina Lindströms och Kristian Petris dokumentärserie ”Eran – punk i tre delar”, som i kväll börjar sändas på SVT.
”För mig, när punken kom. Det kändes som det är det här jag väntat på i hela mitt liv. Det var som att komma hem. Från att ha släpat sig fram i tillvaron så hittar man det där och börjar flyga helt enkelt”, säger Joakim Thåström, i en exklusiv intervju.
Beskriver samhällsförändring
Dokumentärserien om den svenska punken beskriver samhället som punken växte fram ur, den frustrerade ungdomsgenerationen samt skapandet, gemenskapen och kraften som de finner genom punkrörelsen och musiken. Dagens ETC träffar filmskaparna Kristina Lindström och Kristian Petri på TV-huset, i Stockholm.
– För mig personligen var punken en hållning till livet. Om någon sa till mig: ”Nej, det går inte”. Då blev jag supertriggad och gjorde just det, säger Kristina Lindström, som gick på många av de tidiga punkkonserterna under slutet av 70-talet, även om hon inte skulle ha kallat sig för punkare.
– Nej, jag hade inte attributen, men jag gillade hållningen till livet som sagt. Och jag gick på jättemånga konserter. Jag såg Ebba Grön på Högalids fritidsgård bland annat.
Vågade ta steget
Inte heller Kristian Petri kallade sig för punkare, även om han ibland målade sig med ögonskugga, svart nagellack och älskade punkens frenesi.
– Jag var mycket ute i Rågsved. Jag gillade energin och atmosfären som fanns där.
Arbetet med dokumentärserien om den svenska punken har fått honom att fundera över vad punktiden har betytt för hans egna personliga utveckling.
– Jag ville ju bli författare och filmare, så jag var där ute på Oasen i Rågsved och filmade en del. Jag har tidigare tänkt att jag måste ha haft ett sådant fruktansvärt självförtroende, som vågade satsa på det, men det är nog inte helt sant, för jag var egentligen ganska rädd och blyg. Men jag gjorde det ändå. Jag tror det fanns någonting i tidsandan och i atmosfären, som gjorde att jag vågade ta det steget, säger Kristian Petri.
”Gör, bara gör”
Framför allt är det den andan inom punkrörelsen som de båda vill förmedla genom dokumentärserien. En anda som uppmuntrade till att göra saker själv och att våga tro på det.
– Det finns en sådan energi i detta att: ”Gör, bara gör! Do it yourself”. Man kunde ta makten över sitt eget liv genom punken. Sedan är också tidsperioden väldigt intressant. Det är som ett slags mellanrum mellan den kollektiva andan, som fanns på 70-talet, och den individualism som kom sedan. Inom punken gjorde man saker tillsammans, men som individer. Det var en blandning av individualism och solidaritet, som var väldigt speciell, säger Kristina Lindström.
– Jag slogs av det när vi började bli klara med klippningen, att det fanns en optimism inom punkrörelsen, som jag blev väldigt glad av att se. Den här energin som fanns och som fortfarande finns kvar hos seriens huvudkaraktärer på olika sätt, även om de inte är punkare längre. De har bevarat sin integritet, säger Kristian Petri.
Något annat som Kristina Lindström har slagits av under arbetet med dokumentären är hur punkrörelsen i mångt och mycket blev till en frizon för de udda och utstötta.
– Det var många som kände sig udda och utanför, som fann en trygghet, ett sammanhang där man fick vara som man var, i punken. Jag tänker att det finns något väldigt starkt i det.
Men punken var också en revolt mot den förstelnade och jämngråa samtiden.
– Det var den verkligen, i ett samhälle som skulle vara till för alla, men där det inte gavs utrymme för alla att växa, säger Kristina Lindström.
– Det var ett väldigt homogent samhälle, fyller Kristian Petri i.
– Och hierarkiskt, med enormt stora generationsklyftor. ”Gå upp, gå till jobbet, jobba, jobba, äta lunch. Samma sak händer i morgon”, avslutar Kristina Lindström, med en referens till Ebba Grön.
Vad hoppas ni att tittarna ska bära med sig efter att ha sett dokumentärserien?
– Det beror ju på vem man är. Är man lite äldre och har varit med kan det ju vara en kul tidsresa. Men framför allt vore det roligt om yngre människor kunde bli inspirerade av punkens anda och energi. Om de kunde omsätta den i någon slags egen handlingskraft. Det vore ju helt underbart, säger Kristian Petri, med ett leende.
– Våga gör saker! Våga gör saker som andra säger inte går, säger Kristina Lindström uppmanande.
