Runt om i Stockholms utkanter pågår minst tre liknande fester i natt.
– Rejvscenen har aldrig mått så bra som nu, säger Anders Varveus, grundare av den nedlagda svartklubben Docklands som firar 20 år i sommar.
När rejvkulturen kom till Stockholm på 90-talet drabbades det etablerade samhället av moralpanik. Den elektroniska dansmusiken hade vid den tiden ännu inte fått något brett genomslag och utan dagens möjligheter att sprida evenemang via vare sig mobiltelefoner eller internet hölls festerna mest inom den egna kretsen. Unga entusiaster i kulörta kläder dansade framför kravallutrustade poliser med bistra miner. Polariseringen var ett faktum. “Kärlek och frihet”, sade den ena sidan, “drogromantiken måste förgöras”, sade den andra.
I dag är svartklubbskulturen folkligare än någonsin. Ingen höjer längre på ögonbrynen åt att dra iväg till en sjaskig lagerlokal i förorten för att fortsätta dansen efter att klubben har stängt. Om somrarna invaderas skärgårdsskogarna av taktfast trampande technofantaster och Viking Line anordnar proppfulla rejvkryssningar.
– Förr var publiken liten, men dedikerad. Det var mest renodlat technofolk då och inte så mycket hipsters.
Så säger musikern och producenten Daniel Araya, 38. Han är en av de som varit aktiv inom Stockholms rejvscen under många år, först som besökare och sedan som arrangör.
– Förr brukade vi hyra in polare som var akutsjukvårdare och kampsportare att ha som vakter minns jag. Men i dag är det ju mer uppstyrt.
Även Anders Varveus, 57 år i dag, förälskade sig tidigt i rejvkulturen. Men han kände att Stockholm behövde något mer spektakulärt. Något staden inte sett förut. Under hösten 1995 öppnar så den kultförklarade och mytomspunna svartklubben Docklands sina portar vid Finnboda varv i Nacka. Varje lördagsnatt samlas nästan tusen ungdomar för att dansa långt in på söndagsförmiddagen.
Under en period anses Docklands vara bland de hetaste nattklubbarna i Europa. Men något börjar störa i stadsbilden. Polisen noterar en plötslig tillströmning av narkotikapåverkade ungdomar runt Sergels torg på söndagsmorgnarna, och Docklands bedöms vara källan till problemet.
1996 startar Länskriminalpolisen i Stockholm en särskild enhet vid namn Rejvkommissionen. Uppdraget är att komma till rätta med drogbruket på rejvfester i allmänhet och på Docklands i synnerhet. Man angriper festerna och dess deltagare med aggressiva razzior och en hård debatt startar i media. Anders Varveus propagerar för frihet och tar ecstasy i tv. Och när Gudrun Schyman besöker klubben inför tv-kameror för att dansa med sin dotter rasar det övriga politiska etablissemanget.
”Gör ingen skillnad på folk och folk”
– Vill du köpa E?
– E?
– Ecstasy.
– Nej tack, jag är polis.
Kriminalinspektör Annika Ljung har tappat räkningen på hur många gånger hon varit med om replikskiftet. Hon presenterar sig glatt som “rejvpolis”. Under Rejvkommissionens dagar arbetade hon som spanare på festerna.
– Man använde ganska iögonfallande metoder då. Det var en hård taktik för att man ville bli av med problemet.
Rejvkommissionen kom senare att döpas om till Ungdomssektionen och nyligen byttes namnet igen, till “Sektionen för utredningar av narkotikabrott”. Här är Annika Ljung i dag gruppchef. Tillsammans med 25 andra poliser har hon i uppdrag att upptäcka narkotikabruk bland Stockholms ungdomar. Än i dag fokuserar enheten främst på just rejvfester. Det faller sig naturligt då många av poliserna varit med sedan Rejvkommissionens dagar och därmed är duktiga på att dels nosa upp festerna och dels tackla dem, säger Annika Ljung.
Kritik gällande polisens koncentration på just rejvfester har framförts ofta och gruppen har JO-anmälts sex gånger, senast 2013.
Vissa menar att det finns en klassdimension i botten, där en subkultur som rejvscenen blir ett enkelt mål att angripa då utövarna generellt sett står lågt på samhällsstegen. Men detta slår Annika Ljung i från sig.
– Vi gör ingen skillnad på folk och folk. Det svåra är att vi ofta tittar på klädsel. Om du är en riktig rejvare så har du ofta hängiga kläder. De som festar på Stureplan har en annan fasad som ibland är svårare att se igenom. Men vi jobbar med den problematiken. Länspolisen har dock meddelat att sektionen läggs ned i höst. De 25 poliserna splittras och istället ska de 17 nya lokalpolisområdena ta över ansvaret för narkotikaarbetet mot ungdomar. Kanske för att ungdomssektionens metoder börjat sprida sig och etablerats även inom andra delar av polisen.
– Haha, fan det känns ju som att de som gillar openairfesterna mest i hela Stockholm är civilpoliserna, säger Alexander Björk.
Han är 25 år och oförtröttlig rejvbesökare.
– Festerna brukar få hålla på till nio på morgonen innan de stängs ner. Ofta ber polisen bara arrangörerna att sänka volymen. Polisen är aldrig där för att bråka och det är aldrig några som bråkar med dem heller.
Samtliga som jag pratar med: arrangörer, DJ:s och besökare, instämmer i bilden av hur polisen hanterar rejvfesterna i dag. Det tycks nästan råda en slags harmonisk samexistens.
Docklandsgrundaren Anders Varveus är än i dag aktiv inom scenen, som besökare men också som konsult där han hjälper rejvarrangörer med juridiska frågor. Även han upplever en positiv förändring sedan motsättningarna på 90-talet.
– Polisen tycks ha fattat att samhället inte kommer gå under av rejvkulturen. Det visade sig att de generationer som vi var ute och dansade med är de som är samhällsbärare i dag. De flesta överlevde tydligen. Så farhågan om att det skulle gå åt helvete för alla har ju gått sådär.
Även om det inte längre råder öppet krig mellan rejvarna och polisen så kan relationen kanske bäst beskrivas som en slags katt-och-råtta-lek. Rejvarrangörerna avslöjar oftast inte var festerna hålls förrän någon timme innan de börjar.
Hemlighetsmakeriet handlar inte enbart om att skapa en mystisk aura kring arrangemangen, utan om att “scenen måste vara hemlig för att arrangörerna ska ligga steget före polisen”, enligt en arrangör som jag pratar med. Och när jag berättar att jag skriver ett reportage är det flera som avböjer att delta för att de inte vill medverka till att polisen eventuellt får mer information om festerna än vad de redan har.
Det är människor som tagit sig mil utanför stan, snavat runt i nattsvart skog i en timme och försökt lyssna sig till var musiken kommer ifrån. Som, väl framme, troget dansar till gryningen. Känslan av att ha en genuint musikälskande publik framför skivspelarna är det bästa, säger Maya Lourenco, 29.
– Det är väl varje DJ:s dröm. Det som är bäst med svartfester och openairs är att det är ett mer genuint intresse för musiken. Och att man dansar fritt, reglerad dans är himla trist tycker jag.
Sedan hon började arbeta som DJ för elva år sedan har hon spelat frekvent på de etablerade klubbarna i stan såväl som på svartfester i Stockholms periferi. Hon påpekar att musiken fått ett bredare genomslag – vilket kan vara en av förklaringarna till att också rejvscenen vidgats.
– Musiken är mer tillgänglig och det finns större bredd i genren. Någon kanske börjar lyssna på Avicii men upptäcker sedan Jeff Mills eller Nina Kravitz, och så fördjupas intresset.
Samtidigt som den elektroniska dansmusiken har växt, har rejvkulturen också flyttat in på de etablerade nattklubbarna. Klubbcheferna är själva ofta techno-DJ:s med svarklubbserfarenhet. Musiken som förr endast kunde avnjutas på obskyra fester långt ute i skogen, strömmar nu också ut ur högtalarna på Stockholms stora dansgolv via klubbar som Berns, Under Bron och Slakthuset.
– Krogarna har anpassat sig till det ökade intresset för rejvkulturens element genom att själva försöka bli mer underground. Man har hemliga venues, minifestivaler och dark rooms á la Berlin, säger musikern Daniel Araya.
Men för många av besökarna går det inte att jämföra andan på de vanliga klubbarna med den som råder på rejvfesterna. Begränsade öppettider, VIP-listor och “pointers” (vakter som pekar ut vilka som ska få komma in) omöjliggör upplevelsen av hängivenhet och frihet.
– Det är också otroligt oraggigt på rejv jämfört med krogen. Jag hade som vision att på min klubb skulle någon kunna somna naken i ett hörn och inget annat skulle hända än att någon la på en filt. Ska man kunna hänge sig så måste man kunna lita på folk, säger Docklandsgrundaren Anders Varveus.
– Men vi har andra sociala koder så klart. Jag tror aldrig någonsin det hänt att en rejvare har frågat en annan vad den arbetar med. Sånt säger vi mer på skämt.
I dag är intresset för svartklubbarna som spelar techno och house större än någonsin. Varje helg hålls flera fester av varierande omfång och inriktning. Och de unga stockholmarna tycks bara hungra efter mer.
– Rejvscenen växer åt alla håll, den fördjupas, den korsbefruktas. Och den lockar allt fler typer av människor, säger Anders Varveus.
Han är inte orolig för att rejvscenen ska bli för kommersialiserad.
– Det är klart att scenen urvattnas, men samtidigt som till exempel Summerburst växer och drar 50 000 besökare så växer också undergroundscenen. Direkt efter sådana evenemang kommer det en strömning av människor som vill gå vidare till hårdare toner.
Inte heller Daniel Araya anser att det finns någon irritation bland de inbitna gamla technorävarna (han själv inräknad) kring att arrangemangen numera även lockar horder av medelklasshipsters.
– Många har familj vid det här laget och går inte ut så ofta. Det finns ju olika nivåer av underground så det räcker åt alla, från svennerejv på innerstadskrogarna till superhemliga anything-goes-fester i de djupa skogarna som vi vanliga dödliga aldrig får höra talas om, säger han.
Rejvbesökaren Alexander Björk tror att den tillåtande stämningen är anledningen till att allt fler människor söker sig till kulturen.
– Det finns något emotionellt med de här festerna … Här är liksom alla välkomna.
Han gör en svepande gest med armen över folkmassan på svartklubben. Solljus har börjat sippra in genom de glipor i fönstren där de upptejpade svarta sopsäckarna gett vika. Dansgolvet har tunnats ut. Några fortsätter tappert trampa till de drivande tonerna. Vissa dansar yra och glada vidare till technobrunch på en krog i stan. Andra går hem och sover i flera dygn.
I år firar Docklands 20-årsjubileum, vilket kommer att uppmärksammas med flera arrangemang runt om i Stockholm i augusti. Av allt att döma väntas uppslutningen bli större än någonsin.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
