Jag ber om ursäkt för denna infantiliserande inledning. Men så är det också en infantil bok som jag har läst. Reinfeldts skrift heter ”3 november 2020 ödesvalet”, med undertiteln ”om en demokrati i fara och en världsordning i upplösning”. Den handlar om - ingetdera. Faktum är att ett 30 minuter långt tal av Trump säger betydligt mer om USA:s problem än Reinfeldts 350-sidor långa bok. Många som följer amerikansk politik via liberala tidningar får intryck av att Trump bara pratar om muren mot Mexiko. Men lyssna på gubben: han talar ju konstant om orättvisa frihandelsavtal, det ekonomiskt missgynnade mellanvästern och den amerikanska drömmens förfall. Givetvis kommer hans politik inte göra något åt dessa problem, men ändå.

Reinfeldt däremot tycks anse att USA:s största problem är att dess ledare är så o-presidentlik. Sida upp och sida ner fyller han boken med skvaller, som att vice president Mike Pence spelat golf på Trumps anläggningar (vem bryr sig) eller att den ansvarstagande Joe Biden besökt Irak åtta gånger under kriget (vilket, förstår man implicit, ansvarsbefriar honom från att han propagerade för det). Vi får också veta saker som att Reinfeldt tidigt var ett fan av Obama eftersom han införde... hold it... skattesänkningar för låg- och medelinkomsttagare, dvs jobbskatteavdraget. Att Obamas skattereform saknade det svenska jobbskatteavdragets regressiva karaktär nämner han givetvis inte. Boken fullkomligt kryllar av sådana imbecilla karakteristiker.

Nu ska jag dock inte vara orättvis. ”3 november 2020 ödesvalet” har faktiskt ett par historiskt fördjupande kapitel också. Men i dessa påminner Reinfeldt om en högstadieelev som räcker upp handen så högt att man tror att axeln ska gå ur led. Röstsiffror från senaten haglar över läsaren, presidentperioder staplas prudentligt på varandra. Det amerikanska folket är i princip utraderat ur texten, jänkarnas historia är deras kungars – förlåt presidenters – historia. F D Roosevelt till exempel framställs som en klok ekonom under kristider (typ som Anders Borg), men inte ett ord nämns om att han byggde sin politiska styrka på fackföreningar och angrepp på storkapitalet. Hilary Clinton hyllas i devota ordalag och hennes kritiker avfärdas som ”mycket arga”. Ajabaja, sa pappa Åberg.

Som om inte detta vore nog är boken fruktansvärt illa skriven. Reinfeldts stil är en strakbent prosa som ofta far ut i rena pinsamheter. Som när han inleder kapitlet om Biden med repliken: ”Hi Fredrik, it's Joe Biden”. Eller smaka på det här avsnittet:

”Vi människor har olika intressen och inspireras därför delvis av olika saker. Jag har vigt mitt liv åt att arbeta för demokrati och frihet och Vita huset är den främsta symbolen i världen för det som är viktigt för mig. Att gå in i Vita huset blir för mig som när bergsbestigaren når toppen på Mount Everest eller när ett fotbollsfan får träffa Lionel Messi.”

Som läsare börjar man undra om det är en redogörelse för en skoltripp i högstadiet som man läser. Låt oss vara ärliga: denna bok skulle inte givits ut om det inte var för författarnamnet.

När jag slår igen boken känns det som om jag har läst den minst informativa boken om amerikansk politik någonsin. Här finns ingenting om opioidkrisen, ingenting om Big Techs strypgrepp på ekonomin, om massfängslandet av svarta medborgare, om de skenande sjukvårdskostnaderna för vanligt folk etc. Vem är den tilltänkta läsaren egentligen, frågar jag mig flera gånger under läsningen? Jag har ingen aning. MUF:arna i Täby kan ju redan det här. Gymnasieelever kommer somna av den. Möjligen är det någon slags arbetsansökan som ”senior rådgivare” åt en storbank. Men frågan är då varför Bonniers ska ge ut eländet?