Där satt han nu – utrustad med amerikansk agent och manager – och skrev på en ny film, samtidigt som valdebatten i Sverige präglades av hård polarisering. Förorterna hamnade i skottgluggen när de etablerade partierna skulle locka tillbaka väljare från Sverigedemokraterna. Trots att Manuel Concha befann sig nästan 900 mil hemifrån kändes det i hjärtat, som bultar både för barndomens Malmö och föräldrarnas hemland Chile.
Det första han skrev på kontorets whiteboardtavla var ”jag vill göra den roligaste filmen i Sverige”. Den andra meningen blev ”jag vill skriva en rak och ärlig film”. Men inombords, granne med olusten kring den svenska valdebatten, låg en tredje tanke på lur. Det var mer en sorgsen fråga än ett självsäkert påstående – vi återkommer till den.
En ljummen septembermorgon 2021 kommer han gående längs Grevgatan, ett kvarter från Karlaplan. Manuel Concha är akut medveten om kontrasten mellan sin egen uppväxtmiljö, och sina döttrars, bland Östermalms paradvåningar.
– Det finns en anledning till att jag ofta hamnar i Fältan, säger han, och gestikulerar mot köpcentrat och miljonprogramsklossen Fältöversten på andra sidan Karlaplan.
En ständigt packad resväska
Den som lockade hit honom är hustrun, skådespelaren och filmproducenten Claudia Galli Concha, och deras relation är också en inspirationskälla till nya ”Suedi”. Filmen handlar om Mahmod från Sollentuna (Kardo Razzazi) som drömmer om att bli sedd som ”en riktig svensk”. Av en slump kommer han över 30 miljoner kronor och bestämmer sig för att använda pengarna till att bygga en ny identitet: han byter namn till Sebastian, skaffar blå linser, hyr ett radhus på Lidingö och går till talpedagog för att bli av med förortstugget.
Men så upptäcker han att sedlarna snart blir ogiltiga. Han har två veckor på sig att lösa situationen och säkra bröllopet med flickvännen Isabelle (Agnes Lindström Bolmgren) som är helt omedveten om hans bedrägeri.
– Jag växte upp i en tvårummare med massa ungar i Lindängen, Claudia växte upp i en niorummare i Solsidan. När jag träffade henne var det som att en helt ny värld öppnades på något sätt. Och det blev väldigt tydligt att jag var annorlunda, säger Manuel Concha.
Manuel Concha är född 1980, fyra år efter att föräldrarna tvingades lämna Chile under militärdiktaturen. I barndomshemmet fanns det alltid en packad resväska, och varje söndag lyssnade pappan på chilensk radio för att höra listan med namnen på dem som var välkomna tillbaka till landet.
– Och varje söndag, samma besvikelse när hans namn inte kom upp. Som vuxen har jag tänkt på hur den har påverkat mig – och hur den har påverkat mina barn. I Sverige är jag inte svensk och i Chile är jag inte chilenare. Den rotlösheten bär jag med mig.
Vad kostar det att bli svensk?
När han gjorde debutfilmen ”Manaña” för 13 år sedan var han noga med att det skulle bli en rolig film utan en massa förortsproblematik. Till film nummer två, ”Den andra vägen”, hämtade han i stället inspiration från egna erfarenheter under Peter Mangs skjutningar i Malmö, då offren misstänkliggjordes och förutsattes vara gängkriminella. ”Suedi” innehåller spår av båda filmerna, både den drastiska humorn – och ilskan.
– Jag har börjat klura ut mer vem fan jag är, vad jag vill och vad jag tycker. För tio år sedan skulle jag aldrig ha vågat säga att jag känner mig som en andra klassens medborgare, jag ville inte visa mig svag.
Han berättar om smygrasismen, att bli tittad snett på i affärer och att få en klump i magen när löpsedlarna handlar om brott.
– Då är det någonting inom mig som säger ”snälla, hoppas att det inte är någon med invandrarbakgrund”. Och jag ska inte behöva känna så, inte behöva ta det ansvaret.
Trots att ”Suedi” är en rolig och rapp komedi med Sveriges humorelit (Suzanne Reuter, Johan Ulvesson, Claes Månsson gör oförglömliga roller) så har den också glödande smärtpunkter. För ska man verkligen behöva vara miljonär – eller Zlatan – för att få vara svensk i andras ögon? Det är först efter att filmen har blivit klar som Manuel Concha tillåtit sig att se dess verkliga kärna – den där tredje, smärtsamma tanken.
– När vi pratar om svenskhet, så upplever jag att man blir lite mer accepterad om man har pengar. Och det är egentligen den sorgliga frågan som filmen ställer: hur mycket kostar det att bli sedd som svensk? Hur mycket kostar det, i kronor och ören?
Mellanförskapets styrka
Men som en reaktion på den stängda svenskheten, där alltför många inte får plats, har det uppstått en särskild sorts samhörighet, förklarar Manuel Concha. I kvarteren runt Karlaplan finns inte många med invandrarbakgrund, men de som finns hittar varandra.
– Han som har pizzerian, han är vän med mig. Jag vet inte ens vad han heter, men jag kallar honom för farbror. Du vet, ordet ”bror”, allt det här som har byggts upp i förorterna som man kallar förortsslang, det är någon form av gemenskap. Vi blir ju ändå sedda som samma, och då tänker man ”what the fuck, låt oss överleva i detta.”
Under åren i Los Angeles började Manuel Concha se fördelarna med sitt mellanförskap. I Hollywood ses det med självklarhet som en styrka att han förstår både ”europeisk kultur” och ”sydamerikansk kultur”, och det var hans flytande spanska som blev nyckeln till hans senaste kreativa partnerskap, med den italienska manusförfattaren Leonardo Fasoli (”Gomorra”, ”ZeroZeroZero”).
De blev ihoptussade av sina respektive agenter och Manuel Concha åkte till Rom med en oro för hur de skulle kunna kommunicera. Men det visade sig att Fasoli hade bott i Peru som barn, och språkgemenskapen ledde till vänskap vid första mötet. Nu skriver de på en tv-serie (med hemligt innehåll) tillsammans.
– Jag har alltid presenterat mig som ”hej, jag heter Manuel Concha, jag är född och uppvuxen i Sverige men mina föräldrar är från Chile. Men varför säger jag ”men”? Det ska ju vara ”och”! Numera säger jag ”och mina föräldrar är från Chile” – och jag säger det med stolthet.
