”The Northman” är som svunna tiders machoaction direkt till VHS i en dyrare kostym. Allt är stelt och handlar om öde, alla kroppar påtagligt gymtränade och alla talar dessutom med en sån där typisk, tuff voice over-röst för trailers. Mörkt och rossligt och ”jättehäftigt”. Tuffast, skrovligast röst och mest gymtränad av alla är såklart hjälten Alexander Skarsgård, som likt Conan barbaren frustar sig fram filmen igenom. Som ett djur. Eller som en väldigt manlig man då då.

”The Lighthouse ”(2019) var en av det årets starkaste filmer, och en som fortfarande sitter fast i minnet på i alla fall mig. Så visst hopp tyckte jag det fanns för någon bättre tagning på det här vikingar i Drakar och demonervärld-äventyret då det är samme Robert Eggers som suttit i registolen. Men icke.

Efter en kvart har jag fått mer än nog av det ödesmättade machotramset och efter en timme vill jag byta kanal. Men det går inte. Det är bio, och jag har den här recensionen att skriva.

”The Northman” försöker istället fånga mitt intresse med lite hokus pokus, någon levande död jätte med ett magiskt svärd, massa blodiga strider och en siande Björk (artisten alltså, inte ett träd, men det hade inte förvånat).

Det kommer en flipp sent i historien på hela hämndgrejen som är absolut nödvändig för att rädda storyn alls. Men det är alldeles för sent.

Jag vill ha mina 2 timmar och 16 minuter tillbaka, indiependentfilmen vill behålla Robert Eggers och Conan barbaren skulle gärna återfå sitt gamla trollerisvärd.