BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Jag kommer flera gånger under läsningen av den här förtätade kortromanen att tänka på den antika tragedin. Ett vanligt tema där var hur människor ansattes av erinnyerna – hämndens gudinnor – varpå de begick överilade handlingar. ”Dagar av ensamhet” för tankarna till Euripides ”Medea”, tragedin om den försmådda kvinnan som dödar sina barn som hämnd mot sin make.
Nu kanske det kan tyckas märkligt att jämföra en italiensk kortroman från 1999 med ett 2 500 år gammalt grekiskt drama. Men det är verkligen något som binder dem samman: den tematiska renodlingen, hettan i språket, den specifikt kvinnliga vreden. Ett tag är man till och med orolig för barnens liv. Det här, förstår man genast, är ett kraftprov till roman.
Ganska snabbt framgår det att Olgas raseri inte handlar så mycket om att Mario lämnat henne som ett förspillt liv. I sin ungdom var hon en författare som gav upp sitt jobb för makens karriär. Hon blev hemmafru och en slitsam tillvaro tog vid samtidigt som maken excellerade vid universitetet. Detta tema känner nog de flesta Ferrante-läsare igen. Hon skriver ofta om kvinnor som blir klämda i skarven mellan det gamla patriarkala samhället och den moderna välfärdsstaten, vilket gör att hon kan gestalta en speciell sorts vrede mitt emellan det personliga och det politiska.
Olga bestämmer sig i ena stunden för att hämnas på Mario genom att ha sex med den ensamma musikern i lägenheten intill. I nästa gör hon en klarsynt analys av Marios gubbsjuka och hans tendens att skuldbelägga henne för att passionen slocknat.
”Dagar av ensamhet” är den första delen i en trilogi om kärleksrelationer som Elena Ferrante skrev innan sitt internationella genombrott. Den blev – lite förvånande – en storsäljare i Italien och som läsare går det inte att låta bli att jämföra med Elena Ferrantes andra storsäljare, böckerna om Elena och Lila. Det som slår mig direkt är att boken har betydligt mindre ambitioner; här saknas både den tematiska bredd och den sociala väv som gjorde Neapelsviten till en sådan storslagen läsupplevelse. Inte heller har Elena Ferrante utvecklat den psykologiska röntgenblick som präglat hennes senare romaner. Detta gör inte ”Dagar av ensamhet” till en dålig bok. Redan här visade hon sin förmåga att skriva gränslöst, att hon var beredd att dra varje tanke till sin mest radikala slutpunkt. Särskilt i delarna om barn och moderskap.
Ta bokens mest centrala scen – som upptar en tredjedel av den – då Olga blir inlåst med barnen i lägenheten. Det är en kväljande augustihetta ute, elen har stängts av och Olgas äldsta (Gianni) ligger utslagen i feber. Samtidigt har hunden blivit sjuk – kanske på grund av myrgift – och Olga håller på att bli galen av överansträngning och sorg. Sällan har jag läst en så skoningslös gestaltning av den övergivnas ensamhet. Vid ett tillfälle ligger Gianni i sängen, likblek och nerspydd medan den yngsta sticker Olga med en gaffel i armen, i ett missriktat försök att få modern att ta sig samman. Kallsvetten rinner över min kropp. Jag kommer att tänka på det som litteraturvetaren Hélène Cixous kallade ”Écriture féminine”, ett skrivande där det kvinnliga perspektivet finns inarbetat i språket. Här i form av att barnen framstår som monster direkt från en skräckfilm. Det är modigt av Ferrante att skriva fram denna tabubelagda men ofrånkomliga känsla i moderskapet.
”Dagar av ensamhet” är dock ingen renodlad tragedi. För i likhet med de gamla antika dramerna uppstår en katharsis när vreden börjar avta. Detta sker i slutet av berättelsen då Olga tar sig ut ur sitt tillstånd med hjälp av den ensamma musikern, som visar sig vara sällsynt godhjärtad och hjälpsam. Att Olga i slutändan blir räddad av en man kan tyckas som en märklig eftergift i denna i övrigt feministiska roman, men samtidigt förstår vi att Olga har gjort det stora arbetet själv. Precis som i gamla antika dramer förvandlas de hämndlystna erinnyerna till välsinnade gudinnorna eumeniderna och huvudpersonen kan försonas med sig själv.
Ett mäktigt avslut på denna styrkedemonstration till kortroman.
