Robert Bilott (Ruffalo) har precis blivit partner på en välrenommerad advokatbyrå i USA-delstaten Ohio. Då kliver den tjurskallige bonden Wilbur Tennant (Camp) in på hans kontor med en låda videoband. På dessa band har han dokumenterat den stora mängd skador och missbildningar hans kor har drabbats av sedan företaget Dupont började tippa avfall på granntomten. Bilott försöker förklara att han jobbar med bolagsjuridik – att han försvarar företag som Dupont, men ju mer han lär sig om Tennants fall, desto starkare blir övertygelsen om att han måste hjälpa honom.
Filmen bygger en New York Times Magazine-artikel om verkliga händelser rörande Dupont, företaget som gav oss teflon – och som gav sina anställda cancer och deras barn missbildningar.
Dova färger och konstant mulet
I regissörsstolen sitter Todd Haynes, som gjorde ”Far from heaven”, ”I’m not there” och ”Carol”. Anslaget är lågmält, tempot måttligt. Vi följer i stort sett bara Bilott när han läser papper, kör bil och svettas i rättssalar. Hemma finns tre söner och en fru (Hathaway) som förvisso är stolt över hans kamp, men som också undrar hur länge han ska vara besatt av det här fallet.
Det är dova färger och konstant mulet, någonstans mellan höst och vinter. Filmen är vemodig snarare än en pamflett. Samtidigt är dess tema så skandalöst i sig: hur det en gång revolutionerande materialet teflon har bidragit till spridningen av de så kallade pfas-kemikalierna, som påverkar både djur och människor och nu finns nästan överallt – även i vårt dricksvatten.
Filmen är en klassisk David mot Goliat-historia, på ett tema som tyvärr är evigt aktuellt – storföretagens rovdrift på både natur och människor. Vi känner igen bolagens fräckhet och det förtroende de åtnjuter hos både politiken och allmänheten. Ingångna överenskommelser bryts, vittnen utsätts för mordbrand, lokala jurister vägrar stämma bolaget, medborgarna blir förbannade – inte på Dupont utan på Bilott och Tennant – eftersom stadens största arbetsgivare hotas.
Resultat för en hel värld
Mark Ruffalo tonar ner all sin naturliga hunkighet och charm och gör istället Bilott med dålig hållning och en förtida gubbe-utstrålning. Bill Camp, som jag slår vad om att vi alla känner igen men få av oss kan kan placera var vi har sett förut, spelar sin Tennant med en kokande ilska över denna oförrätt – det är inte pengarna utan upprättelsen han är ute efter.
I en tid när de amerikanska miljövårdande myndigheterna lever under ständig attack och leds av före detta oljelobbyister lönar det sig att påminna sig om att några få människors kamp till slut kan ge resultat för en hel värld.