Jag är inget fan av Elin Wägner. I mina ögon är hennes mest berömda bok ”Pennskaftet” en blodfattig pratroman, hennes magnum opus ”Väckarklocka” anekdotisk och vetenskapligt föråldrad, hennes Smålandsromaner arkaiska i sitt tilltal. Vissa påstår att hennes ”ekologiska feminism” åter har blivit aktuell, men i mina ögon representerar den bara livmodersfeminism och teknikfientlighet. Det enda jag egentligen har kunnat läsa med behållning är hennes genombrottsbok ”Norrtullsligan”, om ett gäng kaxiga kvinnliga kontorister vid sekelskiftet. Den lever genom sin talspråkliga fräschör. I övrigt uppfattar jag hennes författarskap som föråldrat i tilltalet och idealistiskt – i dess sämsta bemärkelse – till idéinnehållet.
Det var därför med viss skepsis som jag började läsa Per Wirténs bok ”Europa, ständigt detta Europa” med undertiteln ”Elin Wägners förlorade kärlek”. Wirtén är visserligen en förnämlig författare med ett par underbara biografier bakom sig, exempelvis ”Herbert Tingstens sista dagar”. Men emellanåt dras hans med just samma problem som Wägner: han är för idealistisk, vilket hans föregående EU-bok ”Är vi framme snart?” illustrerade. Samtidigt inser jag att detta är en grund för en valfrändskap mellan författarna. Wirtén är trots allt en skribent som trivs bra bland borgerliga radikaler som den socialdemokrat utan klassanalys han är, för att uttrycka det lite elakt.
”Europa, ständigt detta Europa” är ingen regelrätt biografi över Elin Wägner. Snarare är det en tankebok om Wägners 1920-tal då hon slog ut vingarna som intellektuell, för att ett årtionde senare dra in dem igen – allt enligt Wirtén. Under 1920-talet var Wägner på toppen av sin karriär. Bakom sig hade hon en rad succéer med böcker som ”Pennskaftet” och ”Åsa-Hanna”, kritikerna hade börjat se henne som en betydande författare och intellektuellt hade hon börjat utveckla en civilisationskritisk feminism tillsammans med sina kollegor i Fogelstadgruppen. Dessutom uppvisade hon ett häpnadsväckande mod som reporter. När Frankrike ockuperade Rhen åkte hon ner på kontinenten och trängde sig fram med sin handväska mellan kulsprutor och pansarvagnar.
Wirtén har tidigare skrivit inkännande om mellankrigstidens Europa, bland annat i sin förra bok. Där låg fokus på den ekonomiska politiken och den förödande åtstramningspolitiken. I den nya boken ger han en ljusare bild av årtiondena och den politiska infrastruktur som skapades då: Röda korset, Rädda barnen, Nationernas Förbund, de många internationella fördragen. Europa var under denna tid ett väldigt experimentlaboratorium ovanpå ett gravfält. Grunden lades för många av de mellanstatliga institutioner som vi lever med än idag. Framförallt var det kvinnorörelsen som drev på för förändringar, i sönderbombade mötesrum där spanska sjukan härjade utanför.
Allt detta skriver Wirtén lysande om. Åh vad jag önskar att fler författare kunde skriva med den blandning av monumental bildning och lätthet som är Wirténs signum. I Storbritannien brukar man kalla stilen för ”witty”. Dessutom är han en lysande historieberättare. Parallellt med porträttet av Europas 20-tal gräver han fram en kärlekshistoria som Wägner hade med en August Ritter von Eberlein. Jag har läst många biografier om Wägner men har aldrig tidigare lagt affären på minnet. Vilket är synd, för den är verkligen speciell. Eberlein var en konstintresserad högernationalist – senare SA-man – och den frisinnade Wägner blev störtförälskad i honom. Översatt till idag är det ungefär som om en Fi!-kvinna skulle inleda en affär med en man från Nordiska motståndsrörelsen. Kanske skvallrar det om en tid innan identitetspolitiken dragit linjer i sanden. Eller bara att passionen kan övervinna allt.
Jag tycker verkligen om ”Europa, ständigt detta Europa”. Wirténs sätt att skriva beundrande, men med rynkade ögonbryn är uppfriskande. Vid ett tillfälle kallar han Wägner för den första svensken som tog ställning för ett enat Europa. Detta är knappast vad man förknippar författaren med idag och på så sätt har Wirtén funnit en outforskad sida hos ett i övrigt kartlagt författarskap. Dessutom ska han ha en eloge för att han skriver så inkännande om kvinnorörelsen. Än idag är det ovanligt att män gör det – kvinnokampens historia berättas fortfarande av en samling gråsprängda damer. Hatten av för det. Sammantaget lyckas han porträttera en tid då Europa stod och vägde mellan civilisation och barbari. Wägner var en av de få som stod ståndaktigt i skärselden, med sina idéer om fred och samarbete.
Hur är det då med Wägners författarskap? På Wirténs rekommendation läser jag hennes totalt bortglömda reportagebok ”Från Seine, Rehn och Ruhr”. Wirtén kallar den för ett journalistiskt mästerstycke och jämför den med 60-talets experimentella debattböcker. Själv har jag svårt att se storheten. Visserligen är det en bok som levandegör mellankrigstidens intellektuella debatt och de långa dialogerna om vapenvägran är intressanta. Men att den skulle vara så experimentell och nydanande? Här tror jag att Wirtén läst in något som inte finns där i sin vilja att uppvärdera. För mig förblir hennes författarskap förseglat.
