Historien kretsar kring Billi, en New York-boende kvinna i 30-årsåldern som drömmer om att bli författare men som tampas med dålig ekonomi.
Hennes farmor, kallad Nai Nai, är en av hennes närmast förtrogna – men medan Billis familj flyttade till USA när hon var barn är farmodern kvar i Changchun och kontakten hålls per telefon.
Snart står det klart att Nai Nai är döende i cancer, men att släkten inte tänker berätta det för henne. Billis föräldrar är på väg till Kina för att gå på bröllop, ett svepskäl för alla att samlas kring Nai Nai en sista gång. Mot sin mammas inrådan – ”du kan ju inte hålla inne dina känslor, hon kommer att förstå” – följer Billi efter dem ”hem”.
I Sverige i GDPR:s tid är det svårt att förstå att kinesiska sjukhus berättar för familjen, snarare än patienten, hur det står till med hälsan. Även idén om att hålla undan sanningen från den sjuka – med motiveringen att det är rädslan snarare än cancern som dödar – känns främmande, men lättare att hacka i sig. I de flesta skildringar av hemlighållna sjukdomar, som i bioaktuella ”After the wedding” brukar det ju vara en person som har all information och resten som hålls ovetande. Här är det tvärtom, vilket gör det hela än mer stötande. Det tycker också Billi, som konstant ifrågasätter både sina föräldrar och resten av familjen.
I Kina puttrar berättelsen på: bröllopsförberedelser, diskussioner utom hörhåll för farmodern, sorgen som kommer av att veta att någon ska dö. Farmodern själv börjar undra om inte hennes son är sjuk eftersom han ser så modstulen och blek ut ...
Kulturkrockar och familjehemligheter är ett tacksamt filmtema. Jag kommer på mig själv med att tänka på Ang Lees ”Bröllopsfesten” (1993), där en taiwanesisk-amerikansk homosexuell man ska rädda en landsmaninna från utvisning genom att gifta sig med henne – men blir överraskad när hans föräldrar dyker upp för att skapa ett stort kalas kring vigseln. Det är berättat med samma mix: frustration över hemlandets traditionstyngda bakåtsträvande, parat med kärleksfull respekt för familjens och det gemensammas tyngd (till skillnad från det individualistiska väst).
Den amerikanska rapparen och skådisen Awkwafina, tidigare kanske mest känd för biroller i ”Ocean’s 8” och ”Crazy rich asians” (båda från 2018), gör här sitt stora genombrott som skådespelare. Hon är utmärkt i huvudrollen som den truliga Billi, som kämpar med sina känslor, och prisades också för detta på Golden Globe-galan nu i veckan. Även Shuzhen Zhao, som spelar Nai Nai, gör ett gripande porträtt, samtidigt som hon är den som lockar till flest skratt.
”The Farewell” är en skildring av hur det är att som familj leva splittrad mellan flera kontinenter. Billis mamma tycker att USA är bättre på alla sätt, vilket hon också återkommande påpekar, men förstår ändå att man måste agera på vissa sätt för att inte sticka ut i Kina. Svägerskan å sin sida tycker att Kina är överlägset, men tänker ändå skicka sin son för att utbilda sig i USA. Och över hela sällskapet hänger vissheten i att det förmodligen är sista gången de alla är samlade.
Lulu Wangs film är både lågmäld, rörande och rolig – och högst sevärd.
+ Ett stort plus för Alex Watsons fina filmmusik. Nästan bara stråkar och röster – inte minst den vackra som tillhör Mykal Kilgore. Väl värt en lyssning även utan filmtitt.