Det är bara två år sedan Karin Smirnoff debuterade med romanen ”Jag for ner till bror”. En berättelse om den västerbottniska gig-arbetaren ”janakippo” och en roman skriven på flödande västerbottniska, med hopskrivna personnamn utan versaler. Det var en roman full av biblisk ondska, incest, mord och trasiga människor. Hade det inte varit för de surrande mobilerna hade den lika gärna kunnat utspela sig 1918 som 2018. Året efter publicerades uppföljaren ”Vi for upp med mor”, som flyttade fokus från Smalånger till den norrbottniska byn Kukkojärvi, dit Jana åkte med sin bror för att begrava ”modren”. Om den första delen utspelade sig i en helveteskrets långt nere i Dantes inferno halkade vi ner ytterligare ett snäpp i uppföljaren. Här inte bara söp, slog och mördade byinvånarna varandra – de var dessutom snärjda i en religiös sekt inte olik den i Knutby. I romanen fastnade brodern i sektens nät och boken slutade med en formidabel cliffhanger.

I den tredje och avslutande delen går berättelsen mot sin upplösning. ”Sen for jag hem” är en bok som försöker knyta samman den härva av trådar som lagts ut i tidigare romaner. Janas relation till den döde ”fadren” som våldförde sig på henne, affären med John där våldet från far-dotter-relationen upprepades, Janas såriga relation till sin bortadopterade dotter etcetera. Tyvärr är det svårt att skriva särskilt mycket om handlingen på grund av att så mycket händer i romanens början, och jag skulle förstöra läsnöjet om jag avslöjade det här. Men så mycket kan sägas att boken innehåller en slags försoning. I den avslutande delen får Jana ett genombrott som konstnär, som läsare börjar vi förstå varför hon söker sig till våldsamma män, likt malen till lågan. Och flera centrala personer dör vilket lägger ett melankoliskt filter över berättelsen.

I mottagandet av de tidigare böckerna har kritikerna haft svårt att genremässigt placera Smirnoffs romaner. Man har frågat sig om det är arbetarlitteratur? Eller höglitterära variationer på ”Jägarna”? I mina ögon är det ganska uppenbart att Smirnoff skriver det som på 90-talet kallades ”Dirty Realism”. Det var en typ av hårdkokta berättelser, med formidabla berg av undertext, som riktade blicken bortom storstaden. Med Raymond Carvers noveller som förebild porträtterade författare som Robert Kangas, Ninni Holmqvist och Hans Gunnarsson ”vanligt folk” inlåsta i avfolkningsbygden eller mellanmjölkiga versioner av suburbiahelvetet. Genreplaceringen ger också en nyckel till hur Smirnoff ska läsas: centralt i den smutsiga realismen är inte den politiska aspekten, utan den moraliska. Skuld och skam är temana som författarna borrar i. I Janas fall har vi successivt förstått att hennes yttre hårdhet inte bara är ett pansar mot yttervärlden. Det är också en inre barriär som gör att hon inte kan bearbeta sina trauman. Därför är hon likt Sisyfos dömd att rulla samma sten uppför berget.

Läst ur detta perspektiv blir också den lite störande, likartade strukturen i böckerna begriplig. Alla tre romaner har börjat med en resa. På den nya platsen har Jana inlett en destruktiv relation som succesivt har trasat sönder tillvaron. Detta såg jag till en början som en svaghet, men när jag slår igen den tredje boken inser jag att det fyller en funktion. Under berättelsens gång har mycket hänt – och samtidigt har tämligen lite förändrats. Troligen är det också här som Smirnoffs stora styrka som författare ligger. Hon har en förmåga att vada runt i ett stillastående unket vatten och få läsaren att känna de kväljande dofterna. Hennes prosa är handlingsdriven, men resultatet är tillståndslitteratur. Att skriva så i närmare 1 000 sidor och hela tiden hålla läsarens intresse uppe är inte bara skickligt – utan något av en bragd.