Det är en anrik brittisk tradition som McGarvey skriver in sig i. Genren ”rännstensjournalistik” uppfanns rentav i Storbritannien av Jack London, med hans reportage från East End i ”Avgrundens folk” (1903). Senare har författare som George Orwell uppnått mästerskap i genren med sin rapportbok från ett koldistrikt (”Vägen till Wigam Pier”). Men det finns också efterföljare i samtiden, som James Bloodworth vars bok ”Hired” troligen är det bästa som skrivits om gig-ekonomins mörka baksida. Utöver det har Skottland upplevt en lång högkonjunktur för arbetarlitteraturen, ända sedan Irvine Welsh publicerade ”Trainspotting” 1993. Litteraturvetaren Neil McMillen som studerat fenomenet har konstaterat att tydliga teman är arbetarmaskulinitet och våldsamma miljöer. Två ämnen som även är centrala i McGarveys bok. ”Fattigsafari” är helt enkelt en skrift som dimper ner i en kontext där det råder hård konkurrens.

På många sätt står sig ”Fattigsafari” bra i sammanhanget. Det är en berättelse som lever genom sitt råa talspråk – den speciella stil som ger arbetarlitteraturen sitt unika ”sound”. McGarvey växte upp med en missbrukande mamma, som i ena stunden var öm, i nästa kunde trycka en brödkniv mot halsen på den femåriga sonen. Vid ett tillfälle skickar hon ut honom för att hämta cigg under en storm. När McGarvey blåser omkull i en vindtunnel mellan punkthusen och förtvivlat ropar på hjälp ser han att modern står i fönstret och gapskrattar. Som läsare är det omöjligt att inte drabbas av den utstuderade pennalismen. Men ”Fattigsafari” vill inte bara vara en uppväxtberättelse, utan också en debattbok om fattigdom. Som det är den mindre lyckad.

Först och främst är det som McGarvey vill lyfta fram – att fattigdom skapar en känslomässig stress som formar den drabbades hela liv – knappast något nytt. Under 2000-talet har det gjorts mängder av forskning om sambanden mellan social utsatthet och övervikt, prematura födslar, hjärtproblem etcetera. Givetvis behöver inte varje författare som skriver om ämnet känna till detta, men McGarvey är inte nådig mot forskarsamhället, som enligt honom har noll koll. Dessa påhopp blir extra märkliga med tanke på att författaren i inledningen understryker att han inte läst särskilt mycket fattigdomsforskning – alls. Emellanåt far han ut mot ”vänstern” för att den fråntar individen allt ansvar och skyller missbruk och ligistfassoner på ”strukturer”. En kritik som jag till viss del kan hålla med om, men McGarvey tycks helt omedveten om det starka skötsamhetsideal och den nykterhetskultur som funnits inom arbetarrörelsen. Nu skulle det kunna invändas att man inte kan räkna med att McGarvey ska ha koll på historien med tanke på var han kommer ifrån – men det vore att inte ta hans bok på allvar. Och ska det delas ut rallarsvingar är ett minimikrav att man åtminstone vet vad man slår mot.

Dessutom stör jag mig på McGarveys omständlighet och brist på precision i språket. Jag delar mycket av hans kritik mot en självgod vänster, men blir ändå dyster av att läsa stycken som detta:

”I ett oändligt universum, på en planet som existerat i flera miljarder år, måste väl våra utsikter att ha rätt om allt vara långt ifrån goda? Det skulle vara en väl stor tillfällighet, eller hur? Det är faktiskt löjligt när man tänker efter. Hur kan en människa rimligen tro på en sån sak och samtidigt betrakta sig själv som upplyst?”

Texten är pepprad med dylika passager, som klippta och skurna ur en gymnasieuppsats i filosofi.

”Fattigsafari” är kort sagt en slarvigt skriven debattbok, och som läsare är det svårt att förstå varför den höjts till skyarna i hemlandet. Orwell-priset delas ut till skribenter som ”lyfter det politiska skrivandet till en konstart”. Det får mig att undra om jag och juryn ens läst samma bok.

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.