Jag ångrar mig omedelbart när ”Breaking surface” börjar. Varför ska jag – som blir småsvettig av att bara tänka på djupa hav och syrebrist – utsätta mig för en spänningsfilm på liv och död under ytan? Det här är ju som att självmant kasta sig in i en stressdröm. Vad tänkte jag? Vi som är uppvuxna med ”Det stora blå” (1988) vet ju att havet både är oerhört fascinerande, en helt egen värld, och fullkomligt livsfarligt.
Tuva (Martin) är den rutinerade yrkesdykaren som hjälper fraktskepp att ordna problem under vattnet. I filmens första scener får vi följa med henne ner till propellrarna under ett gigantiskt fartyg – och redan här börjar obehaget. Människans litenhet inför både naturen och ingenjörskonsten blir i högsta grad påtaglig.
Vi får inte särskilt mycket karaktärsbygge på någon av systrarna. Ida (Gammel Ginsburg), den äldre, bor någonstans i Sverige med två barn och ett knakande äktenskap.
Ramhistorien är enkel: systrarna gör sitt årliga vinterdyk i en avlägsen norsk fjord. Tuva fastnar under ytan. Nu har Ida bara några syrgastuber på sig att rädda henne.
Men det finns också en trasslig familjehistoria i bakgrunden: Idas äktenskap får konstgjord andning och det sista hon vill är att hennes barn ska få samma splittrade uppväxt som hon själv hade. Barndomen har nämligen satt djupa spår i hennes relation till både halvsystern, som blev kvar i Norge, och den (lika dykningsfrälsta) mamman. Den senare klandrar Ida dessutom för att favoritdottern Tuva nästan strök med under en simtur när de var barn. Alla dessa obearbetade trauman tar de med sig till havet, in i grottor, ner i bråddjupet.
När Tuva så fastnar under ett fallande stenblock på 30 meters djup känner Ida med en växande panik att historien är på väg att upprepa sig. Det är den fastklämda som behåller lugnet, ger instruktioner och talar sin storasyster till rätta. Men kan Ida slå larm i tid, kan hon få loss Tuva?
Visst har manuset hämtat ett par ingredienser ur Danny Boyles ”127 timmar” (2010) – där James Franco spelar äventyraren som fastnar med armen under en stenbumbling. Här får vi dock inga ljuvliga hallucinationer utan är hela tiden kvar i samma ångestfyllda situation. Manusförfattaren och regissören Joachim Hedén har på så vis gjort en snygg avgränsning: i princip är Gammel Ginsburg och Martin de enda personerna vi ser.
Joachim Hedén har tidigare gjort bland annat fotbollskomedin ”10 000 timmar” (2014), men har här spänt bågen både manus- och regimässigt. Inspelningen har varit tekniskt krävande för filmteamet och för skådespelarna. Djupbassäng i Belgien och vinterdyk i Norge har varit utmanande – inte minst med tanke på att båda skådespelarna var rädda för vatten när projektet inleddes ...
Resultatet är en överlevnadsthriller som förenar alla helt rimliga fobier vi människor dras med – vatten, klaustrofobi, andnöd, att bli övergiven – i 85 nervkittlande minuter. Om man på klassiskt biobesökarmanér bortser från vissa logiska luckor (hur länge kan man egentligen simma runt utan syre?) så är det en välgjord adrenalinkick och en välkommet udda fågel bland de jämntjocka svenska spänningsfilmerna.