Bret Easton Ellis började skriva det första utkastet till ”Skärvorna” redan 1982.
Först 41 år senare är den färdigskriven och utgiven.
”Skärvorna” kunde först höras som en följetong i podcast-format för över två år sedan, tidigare i år kom romanen på engelska och den här veckan i oklanderlig svenska översättning av Johan Nilsson.
Ellis själv håller redan på och skriver manus till pilotavsnittet av vad som – med största säkerhet - ska bli en trettio avsnitt lång tv-serie av ”Skärvorna” på HBO Max.
Det sistnämnda berättar Bret Easton Ellis på scen i måndags kväll inför ett fullsatt Rival vid Mariatorget i Stockholm. Författarsamtalet leds av någon smått obegriplig anledning av en loj norsk programledare och skådespelare, Hans Olav Brenner. Han har träffat Ellis tidigare, i ett scensamtal för tretton år sedan, men bara en av dem minns i dag ens det mötet.
Det som gör valet av samtalspartner en smula märkligt är att det i den djupt initierade Rival-publiken sitter åtminstone ett hundratal personer – författare, journalister, poeter - som skulle ha gjort ett mer engagerat jobb än norrmannen. Flera av dem säger det själva irriterat, fynsande och högljutt i foajébaren efteråt. Jag förstår dem.
Bret Easton Ellis besinnade sig i sista sekunden; bara några centimeter innan han hann bli litteraturens Morrissey
Men det är överhuvudtaget en intressant publik som samlats här ikväll. Den säger ganska mycket om Bret Eastons Ellis betydelse och särart och hans långa resa från dissad outsider till finkulturell legend.
Oproportionerligt många musiker och popkulturkritiker i min egen ålder trängs i bänkraderna. Personer som genom sin smak, nyfikenhet och tonåriga omfamning av Ellis tidigaste romaner bidrog till en framåtrörelse samtidigt som det sena 1980-talets litterära etablissemang avfärdade honom som en ytlig provokatör.
Publiken har uppenbarligen följt honom över sju romaner under nästan fyra decennier och inte ens hans flörtande med den amerikanska alt-högern har nämnvärt lyckats påverka det starka bandet. Bret Easton Ellis besinnade sig i sista sekunden; bara några centimeter innan han hann bli litteraturens Morrissey.
Men det är en ynnest att lyssna på Bret Easton Ellis. Han är en ganska självspelande citatmaskin och karismatisk estradör. Mina anteckningar från samtalet är få men kärnfulla. Det som stannar kvar starkast är hur oerhört roligt han tycker att det är att skriva, hans kompletta oförståelse för kolleger som river sitt hår i kronisk frustration.
”Om du inte tycker att det är kul, måla ett hus i stället!”, säger han.
I ”Skärvorna” använder han nostalgin som grepp i stället för aningen mer förväntad satir. Det är en effektiv upplevelse där pusseldeckare i seriemördarmiljö och självbiografiskt sentimental uppväxtskildring möts i ett ytterst lyckat gränsland mellan ”Beverly Hills 90210”, ”Scream” och James Ellroys ”Den svarta dahlian”.
Författaren kan inte låta bli att försköna sin uppväxt i en tid utan snöflingor, cancel-kultur, #metoo och wokeness i alla dess former
Och, samtidigt, är det en skamlöst känslosam och nostalgisk skildring av det tidiga 1980-talets Los Angeles, föranlett av ett uppdämt behov av att till slut våga vältra sig i minnen av svunna platser och människor samt, inte fullt lika lyckat, ta varje tillfälle i akt som ges för att påpeka hur fri hans egen generation var.
Den oundvikliga invändningen mot ”Skärvorna” är hur den använder nostalgin ideologiskt – reaktionärt, om man så vill. Författaren kan inte låta bli att försköna sin uppväxt i en tid utan snöflingor, cancel-kultur, #metoo och wokeness i alla dess former.
Men det mest fascinerande är hur Ellis så skickligt med ”Skärvorna” – hans ”Under Vulkanen”, ”Den Svarta Dahlian” och David Bowies ”Where are we now” i ett – till slut, nästan sextio år gammal, knyter ihop sin experimentellt eskalerande autofiktion i en lika spännande som intensivt underhållande litterär rosett.
”Skärvorna” är inte första gången som han använder ”Bret” som huvudperson men det känns som om det krävdes ett antal upprepningar av tillvägagångssättet för att läsaren – i alla fall den här – skulle acceptera ”Bret” som ett lika självklart litterärt ego mellan fiktion och verklighet som Philip Roths Nathan Zuckerberg eller Richard Fords Frank Bascombe, om än bortskämd med kokainsked i guld kring halsen ovanför en mintgrön Armani-kostym och konstant lyssnandes på A Flock of Seagulls bakom svarta wayfarers i röd sportbil.
