”Angels in America”, som består av två långa teaterstycken, är skriven av Tony Kushner och utspelar sig i New York. Året är 1985, Ronald Reagan är president och västvärlden skakas av den pågående aids-epidemin.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Pjäsen hade urpremiär i San Francisco 1991 och blev flerfaldigt prisbelönt. 2003 spelades den in som en miniserie med bland annat Al Pacino, Meryl Streep och Emma Thompson i huvudrollerna.

”Angels in America” skildrar flera homosexuella män som ställs inför den fara som sjukdomen utgör, samtidigt som de får slåss mot både sina egna och omgivningens fördomar. Skildringen innehåller en brutal verklighet, men har också surrealistiska inslag av drömmar, mardrömmar och hallucinationer.

Tätt mellan premiärerna

På Malmö stadsteater spelades föreställningen i höstas inför halvfulla salonger, vilket ledde till att de tidigare planerna på att sätta upp även del två skrinlades. Omedvetna om det arbete som pågick i Malmö beslutade Dramaten tidigt för att så snabbt som möjligt visa båda delarna.

– Vi har vridit och vänt på det, och pratat om att ha allt ifrån två till fem veckor mellan premiärerna, men till slut kom vi fram till att vi vill att publiken inte ska behöva vänta så länge på del två efter att ha sett del ett. Lite som att kolla på en riktigt bra tv-serie – det är härligt att få längta lite efter nästa avsnitt men det får inte gå för lång tid så att karaktärerna eller plotten faller i glömska. Fast så här i premiärtider kan jag ångra mig och önska att vi hade haft en liten vecka till på oss, konstaterar Farnaz Arbabi.

Hur klarar ensemblen i Stockholm att först repetera och sedan spela två så stora föreställningar mer eller mindre samtidigt?

– Det är ett rätt tufft arbete. Även om alla var inställda på det, så tror jag inte någon riktigt kan veta hur det känns förrän vi väl är där. Under repetitionerna är ju inte alla på plats hela tiden, så det är egentligen tuffast för mig och regiassistenten som alltid jobbar, men efter premiär blir det skådespelarna som får slita. Samtidigt befinner sig pjäserna sig i samma värld, och skådespelarna spelar mer eller mindre samma karaktärer, så på ett sätt kommer det nog att vara lättare än när de arbetar med annat på Dramaten. Då kan de repetera en ny pjäs på dagarna och samtidigt spelar en eller ibland två, tre andra pjäser på kvällarna.

Farnaz Arbabi såg och tog intryck av den svenska uruppsättningen av ”Angels in America” i början av 1990-talet.

– Jag var rätt ung då, runt 17–18 år, och hade nog aldrig sett icke-straight kärlek gestaltas på en teaterscen. Det var mitt första möte med queera karaktärer och en berättelse som rymde fler delar av mig själv. Jag minns inte så mycket av uppsättningen, annat än att den berörde mig väldigt starkt. Jag såg om den flera gånger, säger hon.

Gillar flerspråkighet

Farnaz Arbabi har som regissör haft stora framgångar, och har vunnit flera priser för sitt arbete. Hon föddes i Iran och hade som tvååring bytt språk två gånger, då familjen flyttade först till England och sedan till Sverige. Hennes föräldrar kom till Sverige som studenter och blev kvar. Föräldrarnas skilsmässa och mammans tidiga död är två händelser som har satt djupa spår i Farnaz Arbabis liv. Men hon har också präglats av sin uppväxt som invandrarbarn.

– Att vara barn till migranter, att växa upp med två språk och att avvika från normen vad gäller rasifiering och utseende är saker som självklart har format och påverkat mig som person. Jag har inget färdigt narrativ om mitt liv och varför jag blivit den jag är, men jag tror att min bakgrund och det faktum att vi i min familj alltid talat mycket och öppet om politik har lett till ett stort engagemang hos mig och ett intresse för orättvisor. Det tror jag syns i mina uppsättningar. Sedan är jag ju väldigt språkintresserad, vilket även det har märkts i min regi. Jag har ofta använt mig av flerspråkighet på scen och uppskattar mycket att arbeta med skådespelare som har den ­kompetensen, säger hon.

Genom att din mamma gick bort fick du tidigt gå genom en stor kris. I ”Angels in America” regisserar du en föreställning där rollkaraktärerna går genom likartade upplevelser. Vad har det väckt för känslor hos dig?

– Jag har såklart tänkt mycket på mina egna erfarenheter av sjukdom och död. Jag var själv 20 år när min mamma dog – hon blev bara 41 år och i mars är det exakt 20 år sedan hon dog, så snart har jag levt längre än vad hon fick göra ...

– Men den här pjäsen handlar ju om så många saker – dels är det sjukdomen och döden, men det är också skulden och sveket från de som lämnar, den handlar om försoning och kärlek och metafysik och den handlar verkligen mycket om politik. Att höra Reagans ord eka genom pjäsens 1980-tal in i vår Trump-tid är hisnande. När vi dessutom vet att en av karaktärerna i pjäsen, Roy Cohn, dessutom var Trumps rådgivare under 70-och 80-talet gör det hela ännu obehagligare.

Båda pjäserna efter varandra

Uppsättningen i Malmö fick positiva recensioner i flera tidningar. Vad som fick publiken att svika är inte klart – föreställningen hade 50 procents beläggning i stället för förväntade 70 procent. För Dramaten har biljettförsäljningen däremot gått bra.

– Här på Dramaten är dubbelföreställningarna, alltså de lördagar vi kör båda pjäserna direkt efter varann, de som sålt bäst. Flera av dom redan är utsålda, och första spelveckorna är i princip också slutsålda, så jag tolkar det som att det finns en längtan efter den här typen av omfattande och omslutande teaterupplevelse i vår annars så flyktiga tid, säger Farnaz Arbabi.