Är skrik om bojkott verkligen alltid ett rimligt förslag på straff för ett offentligt snedsteg? Den senaste tiden har rubriker som ”Cancel culture är ett reellt problem” och ”Cancel culture måste upphöra” kunnat läsas i internationella medier. Somliga pekar på hur omedelbara krav på ”avgång” både är en nyckfull och ineffektiv aktivistisk metod. Andra menar att den dräpande internetgenerationen tappat bort både empatin och viljan att förstå varandra. Men var går gränsen? Och när är krav om bojkott rimligt?
I avsnittet ”CANCELLED” reflekterade makarna bakom podden ”Raseriet” nyligen kring fenomenet och berättade självkritiskt om hur de tidigare kunde ha en väl hård ton i debatter på nätet: ”Jag tror att jag gömde mig mer bakom det där som troll gör. Jag kände inte empati för en annan person, för att vi satt bakom varsin skärm”, sa Amie Bramme Sey.
Med åren har hon rört sig allt mer bort ifrån det dräpande och tillrättavisande och ser istället hur mycket i fenomenet ”cancel culture” som handlar om positionering, att hävda sig som politiskt medveten inför en digital publik.
– Det handlar om ett identitetsbyggande, karaktärsbyggande och opportunism snarare än idéer om förändringsarbete. Tidigare tänkte vi kanske inte så mycket på det, säger Amie Bramme Sey.
Att fenomenet blivit så utbrett har flera skäl, menar Fanna Ndow Norrby, poddens andra hälft. Ett svar är att det blivit sociala medier-generationens sätt att få sin röst hörd.
– I och med att vi lever i en tid där följarskaror verkligen räknas, så har ”cancel culture” blivit som en slags konsumentmakt. Genom bojkott försöker man inskränka personens inflytande, säger hon.
Men är det inte bra att argumentera på nätet mot rasism eller andra typer av förtryck?
– Jo, det är klart att det är bra. Men när det kommer till ”cancel culture” handlar det om mindre grejer. Man är till exempel snabb att dra hela personen i rasistfåran, istället för att prata om att saken personen sa var rasistiskt, säger Fanna Ndow Norrby.
Att tonen lätt trissas upp har ibland helt rimliga förklaringar, menar hon.
– När man försöker bemöta rasism så får man ofta förklara och utbilda samtidigt som man känner sorg och ledsamhet. Och den som uttalat sig rasistiskt reagerar ofta med kränkthet. Klart man tröttnar på att alltid ha överseende, när man själv blivit utsatt för ännu en rasistiskt laddad situation. Där sinar nog tålamodet för många.
”En fråga om makt”
Cancedrev kan också handla om självförsvar, säger Amie Bramme Sey och Fanna Ndow Norrby, som tycker att det är helt förståeligt att enskilda privatpersoner exempelvis avföljer skribenterna Cissi Wallin och Kajsa Ekis Ekman, efter diskussioner om transfrågan.
När är krav på bojkott självförsvar, och när är det inte det?
– Jag tycker att det är svårt, Cissi Wallin är ju en person som både utsätts för drev, men som också själv drar igång cancelförsök mot andra. Skillnaden är dimensionerna. När Cissi Wallin och hennes ”svans” försöker cancla en person blir det ett helt annat tryck än när ett litet transcommunity blockar Cissi Wallin för att slippa få sitt människovärde ifrågasatt. Det är ju en fråga om makt: Vems bojkott betyder något i det stora hela? säger Fanna Ndow Norrby.
Hur effektivt är det att tillrättavisa andra på internet?
– Det beror på hur man ser det. Jag tror att det är jätteeffektivt när det kommer till att formulera teorier kring en fråga man tycker skaver, och att göra det möjligt för andra att läsa, säger Fanna Ndow Norrby.
Ami Bramme Sey understryker att det kan bli bra diskussioner, men att många också verkar dras till dreven av helt andra skäl.
– Det är som förr i tiden när någon blev hängd på torget, för vissa är det absolut underhållning. Då vill man inte hålla sig till sakfrågan, utan tycker mest att det är spännande att se hur någon plockas ner från sin tron.
Förstör konstruktiv debatt
Men alla håller inte med om att ”cancel culture” har gått för långt. I somras skrev GP-krönikören Johan Wanloo att diskussionen kring fenomenet både är överdriven och lite löjeväckande. Dels för att ytterst få faktiskt blir helt bojkottade, men också för att kändisskap i realiteten alltid varit en handelsvara. Han skrev: ”Vi väljer vem vi höjer upp, men även vem vi plötsligt, med viss kraft, struntar i. Sålunda är ”cancel culture” kvar för att stanna så länge vi sysslar med kapitalism och har ett fritt internet.”
Fanna Norrby menar snarare att det är proportionerna som blivit skeva när någon har felat.
– På det sättet är ”cancel culture” och nätdrev så frustrerande. Man har en konstruktiv konversation, och så kommer någon in och är helt orimlig, då blir fokus på att motbevisa den istället för att föra en intressant debatt. Dessutom hamnar personen som håller på att få rimlig kritik i försvarsställning och kanske avfärdar all kritik som drev. Då har man förlorat jättemycket. Då är canclarna inne och fuckar med en viktig möjlighet till diskussion och förbättring, säger Fanna Ndow Norrby.
