Hur skildrar man det fruktansvärda våldet som präglar vår samtid? Hur gör man livet som tar slut till mer än en notis, utan att samtidigt exploatera det? I Astrid Kakulis tolkning av Debbie Tucker Greens pjäs ”Random” är svaret att låta en enda skådespelerska gestalta alla de som blir kvar när en pojke blir mördad.
Aurelia Dey spelar dem alla: Familjen. Systern som håller om den döda broderns ryggsäck. Pappan som står rakryggad framför poliserna och häller för mycket socker i deras te som en slags hämnd när han får beskedet. Och mamman, hon som vägrar att inse och håller fast vid att det måste blivit fel, att det måste vara någon annans son som blivit knivhuggen till döds.
Ingen moral
Pjäsen ”Random” sattes upp i England redan 2008 efter en våg av knivmord på unga män och enligt Astrid Kakuli ville originalregissören Tucker Green ta sig an problematiken och ge familjerna bakom siffrorna en röst. I den svenska uppsättningen blir det tydligt att regissören lyckats med just detta. I ”Random” finns inga schabloner, ingen uttalad moral eller kategorisering. Det är en pjäs om en vanlig familj som lever ett vanligt liv någonstans i Londons afrokaribiska kvarter. De går upp på morgonen, velar över vad de ska ha på sig, oroar sig över att barnen inte äter ordentlig frukost, klagar på de irriterande arbetskamraterna och håller på som folk gör mest. Skådespelerskan Dey, som gestaltar samtliga roller, säger när vi ses för ett samtal efter föreställningen att just det vardagliga var det hon tyckte var viktigast med pjäsen.
– Det har alltid varit viktigt för mig att skildra det vardagliga hos grupper i minoritet som det finns stereotyper kring och förutfattade meningar om. Därför tycker jag den här föreställningen är viktig politiskt. Jag hoppas att pjäsen gör att folk som inte riktigt förstår hur en svart familj har det kan få förstå det och kanske rösta bättre i valet, säger skådespelaren Aurelia Dey och skrattar medan hon torkar av sig sminket.
– Det är en lång väg dit men det är också det psykologiska som matters.
Tunga polisstövlar
Trots att det dödliga gatuvåldet i Sverige intensifierats de senaste åren på ett sätt som påminner om England ville Astrid Kakuli behålla den brittiska kontexten i ”Random” även i den svenska uppsättningen. Därför har hon exempelvis valt att bevara inslag av patwa, det kreolspråk som talas av många britter med jamaicanska rötter.
– Jag ville göra den här texten rättvisa. Det är så mycket brittiska referenser, till exempel hundarna som skäller, de finns inte i våra svenska förorter. Och ibland är det också bra att behålla en kontext. Man kan få syn på sig själv genom att titta på något annat som kanske är likt.
Hundarna, patwan och den brittiska mattan med tunga polisstövlar på. Visst är det tydligt att vi inte befinner oss i Sverige. Det Aurelia Dey gestaltar medan hon sömlöst rör sig mellan rollerna är snarare ett mänskligt urtillstånd. När hon i rollen som systern som förlorat en bror bryter ihop och skriker ut att döden brukade vara för de gamla är det tydligare än någonsin; inför omsorgen av de vi älskar och sorgen över att förlora dem är vi alla lika.
