– Hon ger oss fria händer att göra vad vi vill med hennes text. Jag ser henne som en praktiker, säger han där vi sitter nedsjunkna i en soffa på ett bokhandelskafé.
Fick en till bit av pjäsen
De skyddsbehövande är från 2014, men Elfriede Jelinek skrev under hösten till nya delar som tar avstamp i dagens flyktingsituation i Europa. Och material fortsätter strömma till:
– Plötsligt dök det upp en fjärde del: ”Europas försvar – en munter final”. Det var en enorm textmassa …
Publiken får möta funderingar som: Hur många är flyktingarna, klarar vi av det? Vilka ska inkluderas i vår nation?
– Hon ger flyktingarna röst och beskriver fruktansvärda livsöden, där finns en medmänsklighet som tilltalar mig starkt. Jag vill väcka frågan vad vi alla har för ansvar.
Folkteaterns uppsättning vill också sätta fingret på vem som behöver skydd och från vad. Vilka är det som är utsatta?
– Det finns de som menar att vi i Sverige befinner oss i vår djupaste kris sedan andra världskriget. Absurt. För mig är kris lika med klimatkatastrofer eller krig, säger Yngve Dahlberg.
Rytmiserar textsjok
Det skumma vinterljuset faller in genom Teater Galeasens stora fönster. Winterreise, som har premiär nu i februari, handlar om en resa just vintertid genom ett kylslaget Europa. Skådespelarna Petra Fransson, Daniel Nyström och Ester Claesson rytmiserar långa textsjok. Deras röster faller bitvis i varandra, som olika stämmor i en kör. På scen står ett piano. Anna Christensson kommer ackompanjera föreställningen och det är ett musikverk, Franz Schuberts Winterreise, som Elfriede Jelinek inspirerats av i en av sina mest personliga pjäser.
– Det är väldigt lätt att höra hennes röst. Men jag vill inte läsa in psykologi utan låta texten tala för sig själv, förklarar Christina Ouzounidis efter repetitionen.
– Franz Schuberts sångcykel hör till de romantiska verk som formulerar vår idé om individen, berättelsen om den lidande mannens existentiella vandring mot döden ... Elfriede Jelinek intar vandrarens plats, samtidigt vrider hon verket in i en stenhård civilisationskritik riktad både mot patriarkatet och sig själv. Det är enastående att befinna sig i hennes kast mellan frustration, raljans, raseri och förtvivlan och samtidigt känna hur hoppet om en annan ordning ändå drar i en, säger Petra Fransson.
”Kastar döden i ansiktet”
En källare där flickor hålls fängslade får en symbolisk tyngd, med sina referenser till Natascha Kampusch.
– Elfriede Jelinek skriver om patriarkalt förtryck som å ena sidan stänger in flickor i källare och å den andra sidan stänger in sig självt gentemot sin omvärld, säger Christina Ouzounidis.
Det handlar också om ett ifrågasättande av identitet, om tidens obönhörliga gång:
– Hon kastar döden i ansiktet på oss.
Skådespelarna kommer delvis läsa direkt ur manus på scen:
– Det visar på att vi blir till genom texten och språket. Det här är en text som tematiserar formulerandet och talandet.
Humor och satir
Det kan låta abstrakt men Christina Ouzounidis ser inte Elfriede Jelineks alster som svårtillgängliga.
– Hur mättad texten än är med olika referenser finns det också starka stämningar och känslor. Och mycket humor, det finns en rapphet och en lust i hennes språkbehandling.
Även Yngve Dahlberg lyfter fram Elfriede Jelineks komiska ådra:
– Jag vill ta tillvara på hennes humor, ironi och satiriska blick och hoppas på att skapa en föreställning som på djupet kommunicerar med publiken, att även människor som inte har tagit del av Elfriede Jelinek tidigare ska kunna få stor behållning av det här.
Fransson och Ouzounidis lyfter fram Elfriede Jelineks självkritik och ambivalens i Winterreise som en stor kvalitet. Dahlberg beskriver i sin tur en självrannsakande och självironisk ton i De skyddsbehövande där Elfriede Jelinek skriver om andras och sin egen oro inför flyktingströmmarna: ”O Gud, flocken rör sig nu i min riktning! Vad ska jag göra? Stänga av apparaten, innan den blir överhettad? /…/ Det är så många, det är så många människor.”
