Att se en film av den sydkoreanske regissören Park-Chan Wook är lite som att träda in i en sinnrikt broderad filmisk mardröm, där ingen våldshandling är för grov och inget mänskligt lidande för smärtsamt för att skildra på vita duken på det mest estetiskt tilltalande sätt. I genombrottsfilmen Oldboy från 2003 lät Park-Chan Wook sin huvudkaraktär sitta inspärrad under femton olidliga år i en hotellrumsliknande cell, utan någon som helst förklaring, för att väl på fri fot finna sig lika fängslad i en mystisk katt och råtta-lek. En måltid bestående av en levande bläckfisk, krasandet av lustfyllt utdragna tänder och en olidligt tät spänning bidrog till att göra filmen till både Quentin Tarantinos personliga favorit och en långlivad kultklassiker.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Det senaste alstret The handmaiden är inget undantag från Park-Chan Wooks särpräglade stil – här fortsätter regissören på samma visuellt intrikata spår som i 2013 års psykologiska thriller Stoker, även om han, tacksamt nog, sparat in något på våldet. Här har Park-Chan Wook filmatiserat Sarah Waters historiska queerroman Ficktjuven men flyttat handlingen från det viktorianska England till 1930-talets Korea, vid denna tidpunkt ockuperat av grannlandet Japan, och med en tidspräglad atmosfär som fullkomligen bländar med sin färgprakt och detaljrikedom ända in i minsta tygklädd klänningsknapp. När den sedan barnsben tränade ficktjuven Sookee, som vid unga år redan är en fullfjädrad stämpelförfalskare och utan problem kan skilja billiga smycken från sina dyrbarare gelikar, uppmanas ta tjänst som kammarjungfru hos den japanska arvtagerskan Lady Hideko är det i syfte att lura denna till giftermål med en bedragare. Denne vill i sin tur åt Hidekos förmögenhet genom en djävulsk plan som innefattar att spärra in sin framtida fru på sinnessjukhus. Men Sookee har inte räknat med de känslor hon snart får för sin matmor, den lockande belöningen till trots.
Mycket mer än så ska helst inte avslöjas av The handmaiden, där handlingen sakta vecklas ut blad för blad likt en kinesisk blommande teboll i en film som likt sin litterära förlaga presenteras i tre distinkta kapitel. Klart är i alla fall att Park-Chan Wook utnyttjar filmmediets alla möjligheter till fullo, liksom konsten att hålla spänningen på topp ändå till det nervpressande slutet. Ficktjuven har tidigare filmatiserats i form av en brittisk tv-serie, men artonhundratalets England kan knappast mäta sig estetiskt sett med 30-talets sirligt Japan-influerade Korea, där Lady Hidekos despotiske farbrors hus bildar en utsökt fond till det allt tätare berättandet.
I Sydkorea, där det trots senare års liberalare lagar fortfarande råder ett stort tabu kring hbtq-frågor, har The handmaiden fått publiken att formligen strömma till biograferna, och det är inte för inte som tidskrifter som Vouge utropat filmen till "årets mest erotiska". Lika poetiska som de utstuderat pornografiska berättelser som i filmen blir ämne för högläsning, lika varsamt och skildras mötet de två kvinnorna emellan.
Samtidigt går det inte att komma ifrån att Sookees och Hidekos sexualitet till delar betraktas genom den så kallade manliga blicken, där Park-Chan Wook i kamerans blickfång iscensätter det han själv vill se snarare än någon slags känslomässig äkthet. Och visst går det att dra paralleller till en film som Blå är den varmaste färgen, vars omtalade sexscen också präglades av en manligt regisserad instrumentalitet. Men, bortsett från den aspekten är dock The handmaiden en alldeles utsökt queersaga som stannar kvar hos åskådaren länge efter det att ljuset tänts.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
