tufft år. I våras gick hennes mamma bort i lungcancer, en sorg som hon fortfarande lär sig hantera.
– Det har varit och är fruktansvärt. Vi var otroligt nära. Men dansen hjälper mig. Att gå till danssalen och släppa ut alla känslor, det är så jag bearbetar det. Dans är kopplat till något starkt känslomässigt, det är inte bara fysiska rörelser, det är ett utlopp. Vid varje stor livshändelse har jag gått till danssalen, precis som när inget särskilt hänt. Jag ska dansa liksom, och det ödet har aldrig känts starkare nu.
När fastnade du för dansen?
– Det “klickade” först när jag var nio år. Jag repade med dansskolan Entré, och när alla försvann i pausen så smet jag ut själv på scenen. Jag hade hörlurar på mig med musik och bara körde loss, jag hamnade i den där perfekta euforiska balansen mellan rörelse och musik. Tiden stod stilla. Efter ett tag märkte jag att det var en dam som betraktade mig från foajén. Sedan kom hon fram och sa “Jaha, var ska du nå med dansen då? Du vet väl att det är väldigt svårt?”. Jag lyfte på hakan, tittade henne stint i ögonen och sa “jag kräver inte att det ska vara enkelt, jag kräver bara att det ska vara möjligt”. Hennes ansiktsuttryck var obetalbart. Jag insåg där och då att jag aldrig skulle låta någon säga åt mig att jag inte kan.
Var får du din energi ifrån?
– I grunden kommer den från mamma. Hon har alltid pushat mig till att våga ta plats och aldrig ge upp det jag vill. Så jag har fått en stark självkänsla med mig hemifrån. Är man svag i sig själv klarar man inte fem minuter i en danssal. Det är väl också därför jag tog tag i det här med Kulturnatten, jag vägrar tro att något är omöjligt.
Vad var det som hände kring Kulturnatten?
– Föreningen Scenit och Länsmusiken avbröt sitt samarbetsavtal, som tidigare legat till grund för Kulturnatten. Så den skulle inte bli av, lagom till att den egentligen skulle fira 25 års-jubileum dessutom. Jag startade en namninsamling för att visa hur viktig Kulturnatten är för kulturutövare i Örebro, både som motivation och som mötesplats. Efter en timme hade vi 300 underskrifter. Det slutade med att jag och ett gäng aktörer samlade oss för att titta på hur vi skulle kunna lösa det. Nu ska den bli av den 20 november! Det känns jättekul, och det här är ganska talande för hur jag ser på livet. Om inte möjligheterna knackar på får man öppna dörren själv.
Hur ser du på Örebros dansliv?
– Det finns en enorm potential i Örebro, med mycket folk som dansar och fantastiska danslärare. Problemet är väl att det är svårt att satsa på riktigt här. Det är därför jag nu startat ett företag för att utbilda i dans, just för att fånga upp och utveckla ungas potential. Jag vill försöka förändra den lite nedvärderande synen som finns på elitsatsningar i Sverige.
När känner du dig lycklig?
– Känslan när jag står på scenen är så klart oslagbar, jag är en riktig applådpundare, haha. Men annars är det när jag är med min familj. Vi har en väldigt stor släkt som brukar samlas flera gånger om året. Är det inte brännbollsturnering så är det kräftskiva. Det är en varm känsla när hela familjen är samlad och har käkat gott, och så drar syrrans man fram gitarren… Då känner jag mig hel.
Vad vill du göra i framtiden?
– Efter studenten vill jag först åka till New York och ta dansklasser. Jag vill dansa så mycket som möjligt i olika sammanhang. På sikt vill jag starta en dansskola. Sedan tänker jag att jag ska vidareutbilda mig och arbeta som jurist eller entreprenör. Folk säger att man måste välja mellan det ena eller det andra, men jag känner mig själv och vet att jag skulle klara det. Varför skulle det inte gå att vara en dansande advokat?
