Det utropar huvudrollsinnehavaren Giovanni i italienska Nanni Morettis senaste film ”Il sol dell’avvenire” (A brighter tomorrow). Filmen tävlade i Cannes under filmfestivalen förra veckan – utan att prisas. Huvudrollen innehas av regissören själv.

Karaktären är dessutom, precis som han, en filmregissör i otakt med sin samtid.

Nanni Morettis alter ego avbryter i filmen en klassisk våldscen: en man står på knä med händerna bakom huvudet medan en annan man riktar en pistol mot hans panna. Giovanni bryter precis när pistolmannen ska skjuta. 

– Stopp! utropar han, trots att det inte är han som är regissör utan en entusiastisk yngling.

Till allas häpnad tar sig Giovanni ändå rätten att ta över – att stanna samtiden – och håller sedan filmteamet gisslan. Med envishet som enda vapen tvingar han skådisarna att stå kvar i sina positioner: pistolen mot pannan, händerna bakom huvudet. Den bisarra situationen pågår så länge att natt blir till dag. För Giovanni har fått nog! Alla måste stanna upp och lyssna till hans brandtal om hur våld har skildrats genom filmhistorien och de banala filmmord han menar inte alls skildrar våld.

Kritiken sker med den sedvanliga morettiska humorn och självironin, men samtidigt med ett djupt allvar. 

Publiken i biosalongen i Cannes asgarvar och lyssnar noggrant, om vartannat.

– Jag tycker, på allvar, att många filmregissörer agerat fullständigt aningslöst i sin regi. Då menar jag inte bara i våldsskildringar, men särskilt dem. Det finns en tradition av att se våldet som en slags estetisk lek, att skildra det som förströelse, säger den riktiga Nanni Moretti till Dagens ETC efter en presskonferens.

Han tycker inte att allt ska vara snyggt på film, särskilt inte det som är fult och smutsigt.

Han skakar på huvudet med en min av avsmak men skiner upp och säger att han äntligen börjat se en tendens bland unga filmmakare att ta våld på allvar. Under presskonferensen har han nämnt den iransk-svenske Ali Abbasis film ”Holy Spider” som tävlade i Cannes förra året.

– Den skildrade våldet ärligt och rättvist. Inte vackert utan fantastiskt rått och uppriktigt.

Den är också plågsam att se, nästan som att utsättas för våldet själv?

– Javisst, man bör utsättas för film, säger Moretti.

Holy Spider handlar om en seriemördare vars kvinnomord skildras på ett obönhörligt långsamt, närgånget och icke-estetiskt vis. Många lade sina ansikten i handflatorna och vägrade bevittna vissa scener under premiärvisningen i Cannes förra året. Andra lämnade salongen. Filmen hyllades dock – och prisades.

I fjol berättade Ali Abassi om varför han utsätter tittaren för mord i realtid, i en intervju med Dagens ETC. Mord är inte någonting som man ska använda lätt, menade han. Om man inte upplever våldet så blir det bara en intellektuell övning. Han ville helt enkelt överföra den verkliga upplevelsen till publiken.

Nanni Moretti delar den synen. 

– Det är inte moralism, det handlar om respekt för våldet i sig, för kropparna och människorna som utsätts och utsätter andra.

– Våld har naturligtvis sin plats i film, precis som allt annat. Det behöver inte vara dokumentärt men inte heller aningslös förströelse. Det skadar oss. 

Är Quentin Tarantino ett exempel på det, tycker du?

– Quentin Tarantino är det yttersta exemplet på det!

Nanni Moretti fnyser och säger att han inte tänker gå på den amerikanska mästarens Masterclass samma eftermiddag.

Tarantino är i Cannes för att presentera en ”överraskningsfilm” hos sidoarrangören Quinzaine de Cinéastes. Filmen han visar är inte hans egen, utan B-rullen ”Rolling Thunder” från 1978, regisserad av John Flynn och skriven av Paul Schrader, som bland annat skrev Taxi Driver. Filmen är en cocktail av gore, våld och hämnd och en uppenbar inspiration för Tarantino själv. Han ser filmen tillsammans med publiken och talar sedan om film, våld och moralism.

Tarantino säger att när han såg filmen som tonåring fick den honom att vilja skriva om film och bli kritiker. Han berättar också att Paul Schrader själv tagit avstånd från filmen, eftersom det som från början var ett antifascistiskt manus förändrades av regissören och, enligt Schrader, luckrade upp rollkaraktärernas linje. Under en massaker – filmens klimax – identifierar sig tittaren med mördarna. ”Det blev en rent fascistisk film”, hade Schrader sagt till Tarantino.

– Må så vara, säger Tarantino under masterclassen.

– Men det blev den bästa av fascistfilmer!

Alla skrattar.

Tarantino kritiserar moralism om filmvåld och kallar den antiintellektuell. Filmens värld är ett konstnärligt universum, menar han. När han får frågan om det finns något slags filmvåld han inte tolererar medger han att ett slags våld han inte står ut med på vita duken. Våld mot djur.

– Där är jag moralist. Det spelar ingen roll om det är en lama, en hund eller en fluga, det är olidligt. Döda aldrig hunden.

Efter masterclassen försvinner Quentin Tarantino med sina livvakter.

 Av en slump dyker han senare upp på samma terrass där Dagens ETC bokat en intervju med en annan regissör.

Mr. Tarantino, jag har en fråga om våldspornografi versus underhållningsvåld?

– Okej, awesome, men skynda dig för jag måste gå.

Jag har talat med Nanni Moretti och Ali Abbasi. Moretti tar avstånd från det filmvåld du hyllar och menar att det är ”aningslöst”. Abbasi kritiserar estetiserat våld och vill se mer drabbande våld, som är smärtsamt att se.

– Åh, dessa européer, skrattar Quentin Tarantino utan att se glad ut. Menar du att det ena är underhållning och det andra pornografi? 

Moretti, är inte emot filmvåld men hyllar våldskildringar som är fula, bökiga och smärtsamma. Jag kallar det ”pornografi” lite överdrivet för att jag tänker på George Batailles definition. Den har noll representation. Fast det är inte exakt vad de menar. Snarare att om det är plågsamt, smärtsamt och fult ska det skildras just så.

– Det enda plågsamma filmvåldet är det som är dåligt regisserat. Det finns massor av den varan tyvärr. Jag sysslar varken med våld eller pornografi, jag sysslar med filmskapande och inom filmen finns det utrymme att skildra både våld och pornografi.

Tarantinos nästa film ”The movie critic”, handlar om en filmkritiker som skrev filmrecensioner i en porrblaska på 70-talet.

– Det här är ett bra exempel på det jag hela tiden sagt. Jag har fått frågan hela min karriär. Jag gillar inte våld men jag älskar bra filmvåld. För att jag älskar bra film. Det kommer alltid att finnas en publik för coolt och snyggt filmvåld. Det får gärna vara smutsigt och bökigt också.

– Men döda aldrig hunden!

Med de orden går Tarantino därifrån.

Dagen efter har den 86-årige Ken Loach premiär för sin senaste film, ”The old oak”. Den brittiska mästaren av socialrealism har i ett tjugotal filmer skildrat ett slags samhälleligt våld mot den brittiska arbetarklassen. Och den här gången tar han upp konflikten, och ibland våldet, som uppstår när två utsatta grupper ställs mot varandra – brittiska, fattiga arbetare i nordvästra England och syriska flyktingar. 

Ken Loach menar att det är samhället som står för våldet. Och han menar dessutom att det särskilt är högerpolitik som är våldsam medan vänsterpolitik i grunden är solidarisk.

– I Storbritannien har vi tyvärr oturen att ha högern både vid makten och i opposition. De för alla en väldigt våldsam högerpolitik mot utsatta. Den brittiska arbetarklassen liksom de flyktingar som söker skydd efter att ha upplevt det mest fasansfulla.

Han menar att när Storbritannien, USA och andra västmakter för krig i till exempel Irak, där de mördar och skadar hela regioner, så skapar de desperation och flykt. Att sedan stänga flyktingarna ute är ytterligare ett övergrepp, tycker han 

– Ja, det är ett slags våld jag skildrar. Ett politiskt våld mot de fattiga och utsatta. Det handlar om liv och död. Det förs en politik som som inte tar liv direkt, men förkortar dem. Tony Blair, för att ta ett exempel, borde inte hålla föreläsningar. Han borde sitta i fängelse. säger Ken Loach.

Vad tycker du om underhållningsvåld?

– Jag vill inte vara kategorisk men du vet vad jag tycker om Hollywood. Det är industrin som lär oss att rikedom är något bra, att USA är en god kraft, när den i själva verket attackerar och mördar och kommer med ”fred och demokrati”. Det är våld. Min uppgift är att skildra det och ge de utsatta en röst. 

Quentin Tarantino menar att det enda oacceptabla våldet på vita duken är det mot djur. ”Döda aldrig hunden”, säger han.

– Haha, ja då är min film The old oak för våldsam även för honom. Men å andra sidan är hans filmer inget för mig heller, säger Ken Loach.