Han har lovat den store skådespelaren Coquelin (Gourmet) att skriva en komedi, snabbt som vinden, men vet inte om vad och så småningom inte hur. Han går mest runt i 1890-talets Paris och ojar sig för alla som vill (eller inte vill) höra på. Som publik känner man mest ”Herregud, pojk, sätt dig och skriv!”

Poet med skrivkramp

Med hjälp av den litteraturälskande barägaren Honore kommer han fram till att den stornäste dramatikern Cyrano de Bergerac ska vara centralfigur i verket. Samtidigt som Edmond brottas med sin skrivkramp coachar han sin vackre men korkade vän Léo, som behöver mer än sitt utseende för att väcka påkläderskan Jeannes intresse. När Edmond står under balkongen och viskar fras för fras till Léo, som tar orden som sina egna i uppvaktandet av Jeanne, förstår vi vart det hela är på väg: filmen har en ramberättelse där händelserna i pjäsen om Cyrano hela tiden föregås av det som händer Edmond.

Två invändningar

Den som har sett komedin ”Roxanne” (1987) och den franska storfilmen ”Cyrano de Bergerac” (1990) med Steve Martin respektive Gérard Depardieu hittar i ”Cyrano & jag” en mix av de två. Anslaget är puttrig och mysig kostymfamilj i ett romantiskt Paris. Tempot är bra, drivet bättre än i många andra filmer. Det är inte gapskrattsroligt, men småskoj nästan hela vägen. Thomas Solivérès väcker sympati för huvudrollen och Olivier Gourmet är konstant underhållande som den kroniske optimisten Coquelin.

Av mina två invändningar handlar den första om det kanske mest franska i filmen – slutsatsen att män inte skulle skapa några konstnärliga verk eller utkämpa några krig om det inte var för att vinna kvinnors uppskattning. Är det verkligen så illa?

Den andra är hur lätt en uppenbart ångestriden och skrivkrampande pjäsförfattare tar sig ur sin knipa bara han får skriva ett par kärleksbrev å en väns vägnar. Om det ändå var så enkelt ...

Med det sagt: Om du är på jakt efter en fartig och underhållande kostymfilm är ”Cyrano & jag” inget dåligt val.