Vem minns inte Pussy Riots aktion i Kristus Frälsares katedral i Moskva, 2012? Det handkameraskakiga filmklippet med den kaxiga punkbönen, de danssparkande benen, skriksjungandet mitt i det heliga som satte igång svallvågor långt över Rysslands gränser.
– Det är förbjudet för kvinnor att befinna sig på den platsen i kyrkan, bara att de ställde sig där var ett ställningstagande, säger Malin Stenberg, som regisserar uppsättningen.
Två års straffkoloni
Jag ser en repetition av rättegångsscenerna. Nadja, Masha och Katja – som spelas av Maia Hansson Bergqvist, Karin Bengtsson och Emma Mehonic – sitter i en inglasad bur, avskärmade från övriga rättssalen. Nadja blåser imma på glaset, ritar en figur med fingret. Hennes slutplädering är vass, men hon är så klart skakad. ”Domstolen har blivit Rysslands enda plats för politiska samtal”, säger hon, och blir sedan svimfärdig. Domarna faller och Katja frikänns, till sin egen förvåning, innan buren med de andra två kvar på ”fel” sida glaset backar och försvinner … in i scenografins duplikat av ett ryskt monument, som täcker hela fondväggen. Nadja och Masha liksom uppslukas av regimen, medan ett svagt dån hörs i bakgrunden. Två års straffkoloni dömdes de till, ett oproportionerligt hårt straff.
– De levde under vidriga omständigheter, arbetade i treskift, det förekom mycket våld, berättar Malin Stenberg.
Bygger på bok
Pussy Riots feministiska punkkollektiv blev glödhett i media världen över när åtal väcktes för aktionen i katedralen. Nadja, Masha och Katja står i centrum i Irena Kraus pjäs Pussy Riot – en punkbön, som bygger på Masha Gessens bok Ord kan krossa betong. Gessen har djupintervjuat dessa tre kvinnor samt deras familjer och vänner.
Pussy Riot får ta strid mot Rysslands rättsapparat och självaste Putin. De döms för huliganism med hänvisning till att de har kränkt de ryskortodoxa troende.
– Egentligen blir de dömda för sina politiska åsikter. De ställer sig i ledet av dissidenter som exempelvis Dostojevskij. Deras slutpläderingar i rättegången är fantastiskt välformulerade. Det de påtalar där är att de egentligen redan har vunnit, alla kunde se att åtalet var konstruerat. Domen var egentligen redan utfärdad.
Punkbönen, som ingår i Unga Dramatens föreställning, innehåller bland annat strofen ”Ave Jungfru Maria, fräls oss ifrån Putin” och ”bli feminist”.
– Vi vill skildra ett feministiskt uppror mot patriarkala strukturer och visa på Pussy Riots skärpa och politiska kamp för yttrandefrihet och mänskliga rättigheter. Det de ville påtala med sin aktion var det kontroversiella samarbetet mellan den religiösa patriarken Kirill och Putin, fortsätter Malin Stenberg.
Konstuttryck på gränsen
Malin Stenberg fascinerades tidigt av Pussy Riot. För henne handlar deras aktivism om ”motståndets estetik”, att via konstaktioner väcka politiska frågeställningar.
– Det är inspirerande för mig som regissör att fundera kring hur man letar sig fram till de där uttrycken som precis tangerar gränsen för våra normer, säger hon.
Vad är föreställningens grundfråga, för dig?
– Hur långt skulle jag vara beredd att gå för det jag tror på? Skulle jag själv våga stå upp för mina åsikter om jag kunde bli placerad i en straffkoloni för dem? Det har också varit intressant att leka med tanken vad som skulle krävas här i Sverige för att få samma genomslag som Pussy Riot. Det enda jag kan sätta i relation till deras arbete är Makode Linde och hans tårtkonstverk (Painful Cake, Moderna museet 2012, redaktionens anmärkning). Det liknade en politisk, konstnärlig aktion och han lyckades starta en stor debatt kring rasism.
Pjäsen är uppdelad i tre delar. Den första handlar om hur de tre kvinnorna lär känna varandra, den andra, som är tongivande i föreställningen, utspelar sig under rättegången och den sista består av korrespondens.
I pjäsen ingår den schism som med tiden uppstod mellan de tre kvinnorna, en konflikt som intresserar Malin Stenberg. Att Katja inte blev dömd uppfattades som ett svek av de andra två.
Nadja och Masha har i dag världen som arena och har blivit språkrör för Pussy Riot, men själva huvudtanken med denna sammanslutning av konstnärer är att betona kollektivet, att de inte ska ha några ledargestalter.
”Det mänskliga perspektivet”
Malin Stenberg tror Katja är den roll som publiken lättast kan identifiera sig med.
– Vi ser hemska bilder av människor som drunknar i Medelhavet, men de flesta av oss åker inte dit och hjälper till. Katja får representera det mer mänskliga perspektivet. Hon har också en nära relation till sin pappa i pjäsen.
Är det viktigt för er att vara trogna det dokumentära materialet?
– Det är en jätteintressant fråga och den har vi diskuterat mycket. Jag har behövt läsa på ordentligt för att sedan kunna göra mig fri från det dokumentära. Det här är en teaterpjäs där vi bygger ett galleri av roller, vi har gjort en konstnärlig tolkning.
