Det känns onekligen rätt meta när boken ”She Said” från 2019 slutligen blir en Hollywoodfilm och därmed äntrar själva branschen som den ifrågasätter. Till skillnad från de många dokumentärer som gjorts om sexualförbrytaren och filmproducenten Harvey Weinstein, vänds blicken nu mot de två journalisterna på New York Times som avslöjade honom. Jodi Kantors och Megan Twoheys granskning var också det som slutligen ledde till filmmogulens 23 år långa fängelsedom. Ett perspektivbyte som tyvärr saknar bett.
Filmen ”She said” följer de grävande reportrarnas arbete som från början tycktes dömt att misslyckas. De drabbade kvinnorna som ville berätta var bundna till kontrakt, och de som kunde prata vågade inte. Med utgångspunkt i en rätt torr och faktatung bok kändes det som en bra idé att paketera historien till mer tillgänglig spelfilm. Men tyvärr går ”She said” istället för långt åt andra hållet och oroar sig ständigt om att vara tillräckligt underhållande.
Kvinnornas vittnesmål har censurerats till diffusa antydningar och urvattnade versioner av verkligheten, vilket underminerar allvarligheten i dem. Självklart är det en svår moralisk och juridisk balansgång att gå. Jag slipper också gärna se två timmar av iscensatta övergrepp, men det måste finnas en bättre kompromiss. Att majoriteten av teamet bakom filmen är kvinnor är uppriktigt förvånande. Det märks nämligen inte.
Dessutom har behovet av tydliga protagonister gjort att en för stor del av filmen handlar om krocken mellan familje- och arbetsliv. I en film om ett av de största avslöjandena i modern tid har man valt att understryka hur frånvarande grävjournalisterna är som mammor. Blir en ettrig reporter med en bebis på höften mer relaterbar? Tydligen. Carey Mulligan och Zoe Kazan i huvudrollerna gör allt de kan för att ge dynamik åt de platta och ensidiga karaktärerna.
Den största elefanten i rummet är dock att filmmakarna åkt snålskjuts på den kamp de sedan fått upphovsrätten till. ”En story som hjälpte till att föra #Metoo- rörelsen framåt” konstateras det försiktigt i presstexten. Rörelsen hade ju aktivisten Tarana Burke startat redan 2006. Men det var när vita kvinnor approprierade budskapet som det verkligen fick fart tio år senare. Filmen saknar helt det bredare samhälleliga perspektivet.
Bortsett från de inte så små anmärkningarna lyckas filmen faktiskt hålla spänningen levande nästan rakt igenom. Trots att man vet hur det kommer att sluta är det växande hotet från Weinstein en pulshöjare.
Det är mycket som hänt efter att boken gavs ut, därför är det särskilt tråkigt att slutet i filmen kommer så abrupt utan att fylla i luckor eller visa på avslöjandets genomslag. Jag frågar mig helt enkelt: Vem är ”She said” för? Någon som inte öppnat en enda nyhetstidning de senaste fem åren kanske. Vill du veta hur det egentligen gick till är det bättre att läsa boken.
