Sedan tidig vår står logarna öde. Alla spelningar avbokade. Malungs stora dansbandsvecka, som förra året räknade till 40 000 besökare, också inställd. En sorg för alla inblandade.

– Det här är hela deras livsstil. För vissa ensamma människor är det den enda umgängesformen. Det betyder oerhört mycket, säger Danne Strandberg, trummis i bandet Martinez.

I 30 år har bandet turnerat på heltid, i snitt 160 - 170 spelningar per år. När det i mars tog stopp på grund av pandemin var det därför chockartat. En overklighetskänsla som har hållit i sig, både för bandet och för deras hängivna publik.

Under våren har många band försökt mätta suget genom att strömma sina konserter, något som dragit oväntat stor publik.

– 70 000 såg vår första streamade spelning, det är ju helt galet, konstaterar Danne Strandberg.

När nyheten kom att SVT skulle mätta dansälskarnas hunger genom satsningen ”Dansa hemma”, blev måna alldeles lyriska. Under fem kvällar spelar lika många band.

– Man kan inte ana vilket behov det finns ute i landet. Det är många i sociala medier som skriver att de ska samla ihop gäng och göra altanen till dansgolv, säger Danne Strandberg.

Dans är droppsmitta deluxe

Att coronapandemin påverkat dansbandsscenen hårt är ingen överdrift. Liksom nästan alla band har Martinez drabbats ekonomiskt, trots stöd från både Kulturrådet och Tillväxtverket. Och ännu går det inte att se när smittläget är säkert nog för logarna att öppna portarna igen.

– Just dans är liksom droppsmitta deluxe. Är det något Anders Tegnell inte ska släppa på förrän det är 100 procent säkert så är det att gå ut och dansa, säger dansbandsexperten Thomas Deutgen, chefredaktör på musiktidningen Får jag lov.

Han blev glatt överraskad över SVT:s satsning på dansbandsmusik.

– Det är inte så att de stora tv-kanalerna lusas ner av dansband, om man uttrycker sig diplomatiskt, skrattar han och påpekar att det av årets nästan 80 artister i ”Allsång på Skansen” och ”Lotta på Liseberg” bara är ett enda band som skulle kunna klassas som dansband: Arvingarna.

– Jag tycker att det är ganska bedrövligt. För dansbandskulturen är en så otroligt stor folkrörelse både vad gäller att gå ut och dansa och vad gäller att lyssna på musiken, säger han.

Han tror att bristen på dansbandsbevakning i medierna beror på en nervositet och ängslan.

– Dansband är i mångas ögon så okreddigt, och det finns en väldig okunskap, det är tyvärr det det handlar om, och då vet man inte riktigt hur man ska hantera det och då är det bättre att ta in ett obskyrt indieband istället.

Allt fler unga fans

Enligt Thomas Deutgen är intresset för dansbandsmusik mycket större än vad många tror. Och om den på 80-90-talen framförallt drog en äldre publik, handlar den idag mer om intresse. Allt fler unga hittar till dansen.

Vad beror återväxten på?

– De som växt upp de 10 senaste åren har inte blivit matade med samma fördomsfulla inställning till dansbandsmusiken som föräldragenerationen före, där discon gällde och dansband var något ”förkastligt”. Jättemånga idag växer upp med Lasse Stefanz musik, men har ingen relation till dansklubbar. Men så hittar de så småningom till danskurser eller logar. Och för många idag är dansen en träningsform, istället för att gå på gym, säger han.

Thomas Deutgen påpekar också att många unga hittade dansbandskulturen genom underhållningsprogrammet ”Dansbandskampen” som sändes i SVT mellan 2008 - 2010 på bästa sändningstid.

– Det blev ett enormt uppsving för dansbandskulturen. Bland annat för att riksmedierna inte längre bara kunde skriva ironiserande artiklar, utan var tvungna att behandla danskulturen som all annan populärkultur.

Trender i dansbandskulturen

Musiken

Musikaliskt är dansband generellt sett ganska statiskt. Eftersom publiken måste kunna flytta fötterna på rätt sätt låter musiken på ungefär samma sätt år efter år. Tryggt, men lite tråkigt för de musiker som vill utveckla sig musikaliskt.

– En jazzmusiker kan fara ut i ett introvert bassolo, det kan inte en dansbandsmusiker, för då bryter publiken fullständigt ihop, säger Thomas Deutgen.

Texterna 

Melodin och svänget är det viktigaste i dansbandsmusik. Därför skrivs låttexterna oftast sist i processen. Något som märktes tydligt på 70- och 80-talet när det matades ut dansbandslåtar från Bert Karlssons fabrik i Skara, enligt Thomas Deutgen. Här kunde man skriva om lite vad som helst.

”Vad har du under blusen Rut? Vad är det som putar ut?” eller ”Gulliga mulliga Ann-Katrin, visst är hon fläskig men hon är fin” är några exempel.

– Det hade man nog inte skrivit idag. Nu är texterna varken bättre eller sämre än en poptext, säger Thomas Deutgen.
Fortfarande är nästan alla texter i dansbandsmusiken på svenska, även om det också spelas en del covers på engelska.

Scenklädseln

Har varierat åt alla håll genom åren, om man ska tro Thomas Deutgen. Alltifrån cowboyhatt till rockabillystil.

– Man kan säga att dansband både är jättebra och jätteusla på att klä sig. En del band tänker inte på att de står på scenen. Jag tycker att man inte ska behöva fundera på om det är några i publiken, säger han.

De klassiska matchande dansbandskostymerna i glansiga tyger lever också kvar på sina håll.

– De kom till av skattetekniska skäl, man drog på ordentligt för att kunna dra av arbetskläder i deklarationen. Å andra sidan satte det en väldigt tydlig stämpel på vad det var, säger Thomas Deutgen.
Han menar att många dansband idag snarare försöker komma från det ”dansbandiga” i att alla har likadana kavajer.