Det vitmålade golvet på Malmö Dockteater gör konturerna mjuka. Tanken är att färgen ska binda samman publiken med scenen. Att separera publiken från scenen är annars en klassisk uppdelning och en del av det sociala kontrakt som upprättas mellan åskådare och skådespelare: ett befästande av rollerna som mottagare och avsändare.
Men under pandemin har flera scener fått tänka om. Ett maxantal i publiken gör att teatrar som är vana vid en stor publik tvingas förhålla sig till en mindre. Kan det innebära att gränserna mellan åskådare och skådespelare luckras upp och vilka blir isåfall konsekvenserna?
Två som vet är performancekonstnären Ellen Norlund och kompositören Siri Jennefelt. I en tid då praktiskt taget all scenkonst ställs in, skjuts upp eller digitaliseras fortsätter de att spela sin föreställning av Virginia Wolfs ”Orlando” på Malmö Dockteater. För en publik på åtta personer.
– Vi brukar arbeta med små publikgrupper och tycker att det är en stor tillgång. Den kollektiva upplevelsen finns där ändå, vi kommer närmare varandra, säger Ellen Norlund.
En annan sorts möte
Hon och Siri Jennefelt föredrar att arbeta nära sin publik, med deltagarbaserade verk. Och den här föreställningen, en rumslig installation, hittar styrka i en mer intim sfär. Men restriktionerna har inneburit kompromisser. Den initiala idén att låta publiken sitta i en cirkel och delta i förställningen går inte längre att genomföra. Det det är just avståndet till publiken som har varit utmaningen – inte själva antalet, enligt Siri Jennefelt.
– Vi tänkte att publiken skulle få vara en del av föreställningen, som skulle luckras upp mer i ett gemensamt varande. Men nu blir det ett annat möte. Med en liten publik tappar vi känslan av att publiken är som en egen varelse, åskådarna blir istället egna öar, säger hon.
Båda är eniga om att det är utbytet med publiken som är central. Under föreställningen blir åskådaren en aktiv mottagare, en reflektionsyta som ser och blir sedd på samma gång.
– Det är som att det studsar mellan oss och publiken. Det kan vara ett skratt eller en koncentration, en känsla av närvaro. Och när det händer tänker jag: nu är vi tillsammans, i det här rummet. Publiken är allt, säger Ellen Norlund.
Större publikansvar
Vad händer då när stora delar av den försvinner? Bortom den ekonomiska faktorn kan en mindre publik skapa andra förutsättningar och ramverk för scenkonsten att pröva och förhålla sig till, menar Ellen Norlund.
Om man ser teater som en kommunikation mellan publik och scen, mottagare och avsändare, innebär det också ett större publikansvar. Åskådaren måste då spela sin roll som just åskådare, vilket blir allt tydligare inom ramarna för pandemins restriktioner.
I alla fall om man frågar Willmar Sauter, professor i teatervetenskap vid Stockholms Universitet.
– Om åskådaren inte spelar med bryter kommunikationen ihop. Skådespelarna och publik samverkar i kommunikationen, en levande respons som är grundläggande för förställningen. Med åtta personer publiken måste åskådaren göra en stor insats i form av en absolut närvaro, säger han.
En trött, oengagerad och disträ publik kan kompenseras med hög energi från scenen. Men det förutsätter att det finns publik att nå – en föreställning för åtta personer, hur närvarande publiken än är, kan göra arbetet svårt.
Måste börja anpassa sig
För en konstart som är van vid en stor publik innebära det en omställning. Men om publikrestriktionerna fortsätter måste de större scenerna börja anpassa sig, säger Willmar Sauter.
– Man måste hitta nya inriktningar för små publikgrupper, och inte arbeta för att fylla en stor sal av anonyma människor. Kanske kan man lära sig en del av hur barnteater arbetar, och experimentera med nya former. Varför inte sjunga Verdi för en minipublik?
Om publikrestriktionerna faktiskt skapar nya möjligheter att närma sig en publik är för tidigt att säga. Det kan också innebära att den digitaliserade scenkonsten fortsätter att växa. Men Ellen Norlund och Siri Jennefelt hoppas på det första.
– Jag längtar efter en scenkonst som letar efter olika sätt att möta en publik. Det vore spännande att se många små, interaktiva verk från större scener nästa år, säger Ellen Norlund.
1. Hur påverkar ett mindre publikantal era föreställningar?
2. Uppstår det några konstnärliga konsekvenser till följd av det?
3. Hur ser ni på framtiden?
Banditsagor, Malmö
1. Vi har fått en hel del avbokningar i år och vi märker en viss ängslighet i arrangörsledet att boka under 2021. Publikgrupperna som vi haft, har dock varit lika stora som tidigare. Det rör sig om ett trettiotal.
2. Inte på något sätt som våra produktioner ser ut i nuläget.
3. Vi tror att vi behöver vara beredda på liknande pandemier framöver, även om just covid-19 fasas ut. För att få kulturella och kreativa näringar att överleva långsiktigt kan det hända att vissa kulturella uttryck och konstnärliga gestaltningar behöva hitta nya vägar framåt. Vi, liksom många andra kulturaktörer, kommer organisatoriskt behöva tänka om. Det skulle vara aktuellt att utgå från en publikgräns när vi skapar nya föreställningar.
Kvalitetsteatern, Malmö och Göteborg
1. Rent ekonomiskt, publikintäkter. Sedan kan man bli påverkad som skådespelare att spela för färre, det kan kännas tyngre och segare att dra igång och få liv i föreställningen.
2. En konsekvens kan vara att det inte ger samma möjlighet att dela en gemensam upplevelse. Eftersom vi ofta vänder oss till ett hbtq-community, som vi själva är en del av, kan våra föreställningar kännas som att vi delar historier både till och med vår publik – gränsen mellan vems historier vi berättar blir mer flytande. Det kan gå ändå med få personer i publiken, men det kan nog kännas mer ensamt.
3. Vi diskuterar olika möjligheter för publiken, till exempel att välja andra spelplatser, spela utomhus eller i andra format, som radioteater.
Teater Thurton, Malmö
1. Vi jobbar som det är redan med intim, småskalig teater där vi värnar mycket om mötet och samtalet med publiken. När vi äntligen fick chansen att spela sju månader efter det första tänkta premiärdatumet upplevde vi en härlig frihet under föreställningen. Det kändes förlösande, nästan som att spela för en hel arena trots att publiken var reducerad.
2. Coronapandemin har påmint oss om att teatern och konsten lätt åsidosätts under kristider. Majoriteten av människor i landet går inte på friteaterföreställningar, men alla konsumerar kultur, och kulturen är ett ekosystem. Det är självklart oroande att många inte är helt medvetna om kopplingen mellan en levande fri konst och att det exempelvis finns kvalitetsserier att streama. Att den mer fria, experimentella teatern och konsten, om än indirekt, gagnar fler än en liten ”kulturelit”.
3. Vi planerar spela utomhus som sommarteater, vilket så klart har ett element av anpassning i sig.
