På pappret låter kanske inte ”Schack” som det mest drabbande öde kring nazismen och andra världskriget. Men det här är en film som kryper in under skinnet och framförallt skallen på en. 

Den tysta, stillsamma psykologiska tortyr Josef Bartok får genomleva är drabbande och perfekt fångad och gestaltad.

Ensam på ett rum i ett hotell som Gestapo tagit över kryper galenskapen sakta men ack så säkert närmre. Dagar, veckor, månader flyter samman och skriken och från andra, mindre milt behandlade fångar i andra rum är ofta den enda påminnelsen om mänskligt liv han får. Förutom de tysta, kalla plågoandarna som kommer på besök och för förhör. 

Räddningen, om det ens är en räddning – men åtminstone något att sysselsätta tankarna med – är en bok om schack som Bartok lyckas sno åt sig. Att iscensätta de klassiska partier som beskrivs i boken blir enda sättet för honom att inte bryta ihop totalt – och hans flyktväg. Även om han fysiskt inte kan ta sig någonstans.

Tempot i ”Schack” kan ibland kännas långdraget, men de stillsamma, instängda scenerna försätter effektivt tittarna i en känsla som i alla fall minner om det Josef Bartok måste uppleva. 

Redan i öppningsscenerna får vi möta honom efter den utdragna tortyren, när han stiger ombord en båt mot Amerika, och det är en spillra av den människa som fanns före. Filmen korsklipps sedan mellan de olika tidpunkterna och skådespelaren Oliver Masucci, som vissa sett i Netflixserien ”Dark” gestaltar Josef Bartoks öde rent mästerligt. Även svenska Rolf Lassgård dyker upp i en halvstor roll. 

”Schack” bygger på den klassiska boken med samma namn skriven av Stefan Zweig. Den judisk-österrikiske författaren drevs själv i exil efter nazisternas maktövertagande.

Filmatiseringen får en rungande fyra. Skådespeleriet är sublimt, stämningen tät och till slut vet man som tittare lika lite kring vad som är verklighet, fantasi eller mardröm som protagonisten själv.