Den amerikanska psykologen Howard Stevenson, verksam vid ­University of Pennsylvania, har under tre decennier forskat kring socialisering och ras, ofta med inriktning på barn.

Polisbrutalitet som drabbar svarta amerikaner är inget nytt, påminner han, men de senaste åren har information blivit mer tillgänglig för barn.

Att stänga av tv:n räcker inte längre i en tid av virala ämnen.

– Fler vita för­äldrar har bett om hjälp det ­senaste året. ”Hur pratar jag med mitt barn om det här?” Många familjer var tätt­ ­samlade på grund av covid-19 och det var inte lika lätt att ­undvika samtalen, berättar Howard Stevenson.

Barnens upplevelser i fokus

Under 2020 var samhälls­debatten främst fokuserad på rasism mot svarta ­amerikaner men ­under covid-19 har antalet fysiska och verbala attacker mot amerikaner med asiatiskt ursprung ökat starkt och startat en parallell debatt. En del föräldrar känner sig överväldigade av att behöva sätta sig in i rasism­ens historia. Andra har läst på ordentligt, men det gör inte nödvändigtvis frågan enklare att diskutera.

– Att känna till historien kan få en att känna en skam som man inte vill dela med varken sina barn eller någon annan, säger Stevenson.

När är rätt tidpunkt att ta upp frågan om rasism med ett barn?

– En del föräldrar låter med flit bli att berätta för sina barn eftersom de inte vill att de ska växa upp med en känsla av under­lägsenhet genom att ­känna till ­historien. Min hållning, baserat på den forskning som finns, är att barn kan hantera en hel del. Och vi har sett att barn i för­skolan bemöts olika beroende på ras. Om du vet att ditt för­skolebarn riskerar diskriminering – avsiktlig eller oavsiktlig – skulle du då vilja förbereda dem? Fokus bör ligga på vad barnen kan tänkas uppleva, inte vad du som förälder upplever att det är svårt att prata om. Själv tror jag på mer och tidigare – på så sätt kan barnen få grepp om de frågor, den förvirring och de tystnader som de ställs inför väldigt tidigt i stället för att undra och lära sig trycka undan sina tankar och känslor.

Det icke-verbala lärandet

Är lösningen att lyfta fram alla skillnader som positiva? Så enkelt är det inte alltid, påpekar Stevenson.

– Barn kan vara rebelliska mot föräldrar som säger åt dem att ”det här är något positivt” oavsett vad de känner. Själva kommunikationsprocessen och lärandet är det jag tror att barnen har störst nytta av.

Du kommunicerar dess­utom redan kring ras vare sig du ­pratar om det eller inte.

– Vi vet att barn plockar upp mycket ickeverbalt från sina ­familjer. Många föräldrar förvånas över hur mycket deras barn vet om dem i detalj. Barn tvingas ofta tolka vad föräldrar menar, mer genom vad de gör än vad de säger: har de starka åsikter åt det ena eller andra håll­et kring ras, hur reagerar de på människor med annan hudfärg i det offentliga rummet eller på olika ämnen på tv, ­vänner, skolfrågor, lagkamrat­er och idrottslag. De observerar sina föräldrar och i den tidiga ungdomen får mycket av det utlopp.

Att barn i början av livet tyr sig mer till dem som påminner om dem själva, är inget konstigt, menar Stevenson. Men när socialiseringen tar vid kan ­skillnaderna skapa ­barriärer, som att barn tilldelas roller i ­lekar, baserat på ras.

– Ett mörkhyat barn får spela betjänt när man leker mamma, pappa, barn. Ett barn får inte spela isbjörn eftersom de är vita. Många barn skäms sedan för att de inte vågat säga ifrån, ofta av rädsla för att förlora kompisar, men också för att de inte vet hur de ska göra det. De här händ­elserna kan låta bisarra men de händer ofta och de stannar i barnet och familjens minne. Hur kan vi se till att barn som hamnar i de situationerna har styrka och stöd bakom sig för att ifrågasätta? Att behöva göra det är en tung börda. Men jag tror att med rätt samtal och ­träning så kan de lära sig att göra det utan att vara rädda att förlora vänner eller pekas ut som den som alltid vill prata om ras.

Ett av Howard Stevensons tips till föräldrar är att göra upp med sitt eget förflutna innan det är dags att prata med barnen om ras och rasism.

Det gäller både de som upplevt rasism, och de utsatt någon eller sett närstående göra det.

– Att dela med sig av sina egna upplevelser gör frågan mer personlig och relevant.

”Som vit är det svårt att föreställa sig om man inte läser på”

Hafstein Gíslason

Bor i Columbus, Ohio.

Flyttade från Island till USA 2013.

Gift med en svart amerikanska och har två barn på fyra och nio år.

– Under Black Lives Matter-­protesterna kände jag ett behov av att lära mig mer om rasismens historia, både som en förberedelse för den dag jag måste prata med mina barn om det och för att förstå min frus bakgrund bättre. Jag började läsa och titta på olika dokumentärer.

Är du rädd för att dina barn ska utsättas för rasism?

– Ja, och inte bara mina egna barn utan även deras kusiner som har två svarta föräldrar. Som vit är det svårt att föreställa sig den typen av situationer om man inte läser på. En del handlar om det: att kunna föreställa sig var det kan hända och identifiera det när det händer.

Kunskap är ett sätt att påverka – men barn imiterar även ditt beteende, påminner Hafstein Gíslason.

– Jag undviker att sammankoppla en persons karaktärsdrag med handlingar, oavsett om det gäller ras, religion eller ­något annat. Det är något jag blivit mycket mer medveten om. Samtidigt är det viktigt att skapa intresse för skillnader och andras bakgrund. Du vill ju själv inte att din bakgrund helt ignoreras, eller hur?

Det är viktigt att ett samtal om rasism inte skapar en press att bete sig på ett särskilt vis.

– Du vill inte att ditt barn ska utveckla rädsla baserat på sin hudfärg. Vi kan till exempel inte visa filmer med polisvåld utan kontext. Hur gör man en poäng utan att enbart skapa rädsla?

Särskilt icke-amerikaner är ofta osäkra på vilka ord de ska använda när de pratar om ras och rasism i en amerikansk kontext. Hur beskriver du dina barn som har en vit och en svart förälder?

– När de var yngre sa vi oftast ”mixed” men nu ­används inte det så mycket. Oftare ”biracial”. Men jag brukar sällan använda de termerna alls faktiskt.

Och svart eller afroamerikansk?

– För mig beror det på tillfället. Min fru föredrar svart. Men i kontorsmiljön använder jag afroamerikansk. Det handlar mer om att respektera vilken miljö du befinner dig i än att använda den term du själv skulle välja. Vad är människor omkring dig bekväma med? En dialog för att ta reda på vad någon föredrar är en väg att gå men jag tror också att vi överanvänder den typen av termer. De är ofta irrelevanta.

Hafstein Gíslasons lästips: ”Honeysmoke”, av ­Monique Fields och ”Little leaders – Bold ­women in Black ­History”, av Vashti Harrison.

”Det du säger till dina barn måste matcha dina handlingar”

Adam Manhbaoboua

Bor i San Diego, ­Kalifornien.

Familjens rötter finns i asiatiska Laos.

– I samband med covid-19 ökade antalet rasistiska attacker mot asiat-amerikaner. Jag tog upp det med min 12-åriga dotter och då berättade hon att en i skolan hade sagt till henne: ”Du är covid-19.” Vi hade vi ett större samtal om rasism och jag försökte förklara att mycket handlar om att en del människor inte har rätt information, inte förstår situationen och har behov att skylla på någon. Min uppmaning till henne var: behandla alltid alla med respekt och värdighet, oavsett deras bakgrund, oavsett deras ras. Och om du ser någon som gör eller säger något rasist­iskt så måste du säga ifrån.

Var det svårt att ha den diskussionen?

– Det är svårt att prata om rasism med vem som helst, särskilt med dina barn. Att utbilda sig själv är ett första steg, om historien och vidden av problemet – men även om det arbete som görs för att bekämpa rasism. Man bör också syna sina egna fördomar och stereotyper.

Många föräldrar känner att det är svårt att sätta sig in i såväl historiska aspekter av rasism som nutida. Har du något tips till dem?

– Om det känns svårt eller obekvämt så kanske du kan börja prata med en vän som du har förtroende för.

Var proaktiv, ställ frågor och försök förutse barnens frågor, uppmanar Adam Manhbao­boua.

– Men känn inte att det första samtalet måste vara perfekt. Det viktiga är att starta en konversation.

Att prata räcker dock bara en bit, påpekar Adam Manh­baoboua.

– Det du säger till dina barn måste matcha dina handlingar. Jag försöker till exempel visa min dotter att jag har vänner från alla olika bakgrunder. Hade inte de covid-­relaterade attackerna mot asiater blossat upp så hade jag troligen väntat längre med att prata med henne om rasism. Men nu har jag även startat en Facebookgrupp med fokus på att motverka rasism. Jag visar henne att ”du kan också ­förändra”.