Psykedeliska spöken på engelska kusten

Grynig 16 mm-film, ödsliga syntar och en exakt ljudesign ramar in ett kargt landskap där stormiga vågor ständigt kraschar mot klippväggarna. ”Enys men” betyder ”stenig ö”, på korniska. Det keltiska språket som talas i Cornvall i England där handlingen ­utspelar sig.

Storyn följer en namnlös medelålders kvinna som volontärarbetar på ön. Varje dag studerar hon en sällsynt blomma och varje dag skriver hon ned samma observation: ”Ingen förändring”.

Året ser ut att vara 1973, ­eftersom kvinnan noterar ­datum och årtal i en liggare. Tiden går långsamt framåt. ­Generatorn trilskas, kaffet ­håller på att ta slut, ibland kommer nya försändelser.

Det finns samtidigt tecken på att tiden rör sig baklänges. Vågor rör sig inverterat. Vatten droppar uppåt. Spöken från skeppsbrutna själar hemsöker huset på den klippiga ön och i tunnlarna under marken. Eller så är vår huvudperson redan död? Kanske utspelar sig handlingen inuti en mardröm.

”Enys men” är den amerikanska regissören Mark Jenkins uppföljare till det hyllade fiskardramat ”Bait”. Den här gången bygger han effektivt upp ett krypande obehag med en slags retro-­estetik som för tankarna till ”folk horror”-klassikern ”The wicker man” (1973).

Men ”Enys men” är mycket mer esoterisk.

Det gäller att vara förberedd på att ingenting får en förklaring.

I en tid av snacks-förpackat content kan Jenkins långsamma och surrealistiska berättande bli utmanande för många, inklusive undertecknad.

Men det är också belönande att låta sig svepas in i den tvetydiga kusligheten utan att söka efter svar på allt.

”Enys men” rider på nya hajpen för den gamla genren ”folk horror”. Exempelvis ”Midsommar” (2019) där amerikanska studenter blir offer för hedniska sommartraditioner, ”You wont be alone” (2022) om en häxa som byter skepnad i 1800-talets Makedonien och kommande ”In my mother’s skin” om en köttätande fe (2023).

Liknande filmer kallas ibland ”elevated horror”, finsmakarskräck med mindre splatter och fler filosofiska anspråk. Begreppet har också stött på motstånd från skräckfans som tycker att pretentionerna saboterar genrens enkla nöjen.

Det är ändå oklart om ”Enys men” kan räknas in i någon subgenre.

Den liknar snarare en konstinstallation där estetik och atmosfär har överordnats all dramatik och verklighetens konturer hela tiden löses upp.

Det är imponerande men särskilt skrämmande blir det aldrig.