Fia Adler Sandblad, konstnärlig ledare på Adas musikaliska teater, har brottats med de här frågorna de senaste tre åren, under arbetet med den nya uppsättningen ”Camilla försvann”. Om en vecka har den premiär i den lilla svartmålade ateljén på Konstepidemin där vi sitter och fikar under en balustrad fylld med möbler, sladdar och lampor. Längs med väggen mittemot står en vit välvd kuliss. En pälsjacka, filt och halsduk ligger utspridda på golvet framför; rekvisita som lämnats kvar efter det senaste repet.
Pjäsen skildrar tre kvinnor som befinner sig i prostitution och deras försök att ta sig ur den. Karaktärerna är fiktiva, men deras berättelser tar sin utgångspunkt i intervjuer som Fia Adler Sandblad har gjort med personer som själva befinner sig inom sexhandeln.
– Det tar spjärn i något verkligt. Ansatsen är att visa dem som personer som du och jag – vilket de är, men sällan blir i det offentliga samtalet. Vi vill lyfta både det vardagliga och existentiella kring personerna, berättar hon.
”Det skulle kunna vara jag”
Bakåtlutad på en stol bredvid Fia Adler Sandblad sitter socionomen Caroline Casco, initiativtagare till Räddningsmissionens arbete med att stötta kvinnor i prostitution, människohandel ”och allt däremellan”, som hon säger. Numera är hon verksamhetsledare för ett skyddat boende. Det var hon som först tog kontakt med Adas musikaliska teater om att göra en föreställning på temat. Fia Adler Sandblad hade redan tidigare haft tankar åt det hållet, i kölvattnet av en föreställning som teatern gjort om barnhemsbarn.
– Jag gjorde ett jättestort researcharbete inför det, som också utmynnade i en utställning på Stadsmuseet. Vi tittade på vad det innebär att leva utan ett vettigt föräldraskap under de första levnadsåren. Bland annat innebär det erfarenhet av att hamna i svåra sociala situationer. Prostitution är en sådan, säger Fia Adler Sandblad, som själv varit barnhemsbarn och vid ett tillfälle befunnit sig i en besvärlig situation där prostitution varit en möjlig utväg.
– Det är det som återkommer i föreställningen, känslan av ”det skulle kunna vara jag”. Det beror på vad man har med sig sedan tidigare, vilka kontakter man har och hur ens värld ser ut. Därför försöker vi slå an en vardaglig ton. Även i bildspråket försöker vi hitta något som både är surrealistiskt och vardagligt.
Caroline Casco betonar också just detta med närhet.
– Prostitution finns mycket närmare än vad folk tror. Många skickar pengar till andra länder för arbete mot prostitution där, men det kan pågå hos grannen.
”De som köper låter sig luras”
Det är också vanligt att folk resonerar annorlunda kring den prostitution som finns i andra länder jämfört med den i Sverige, tycker hon.
– Talar man om Indien pratar man ofta om att de är kidnappade offer, medan om det är här så tänker folk att ”då har de väl valt det”, för att kedjorna är osynliga. Men hela affärsidén är att man ska kunna gå på att allt är frivilligt. De allra flesta i prostitution har ett enormt trauma bakom sig. Men skulle man till fullo ta in det finns det ingen vettig människa som skulle kunna köpa sex. De som köper låter sig luras.
Två av rollfigurerna i ”Camilla försvann” är baserade på två verkliga personer. Men den tredje har vävts ihop av flera olika trådar, berättar Fia Adler Sandblad.
– Hon är mer sammansatt, men stoffet är inte påhittat. Dramaturgiskt behövdes någon som fyller vissa funktioner. Vi har behövt skapa ett format och tilltal som gör det möjligt att föra saker framåt och skapa möjligheter. För att göra fiktion av så fruktansvärda berättelser krävs en friare form.
Caroline Casco känner igen dilemmat från de föreläsningar om prostitution som hon ofta håller.
– Ibland blir det nästan att jag sänker åhörarna, de orkar inte riktigt ta in så mycket.
Men den friare formen har också att göra med att pjäsen är ett konstnärligt verk, betonar Fia Adler Sandblad.
– Det finns en vardaglig grundton men också expressiva element för att fånga känslan och se skönheten. Det är ju en fråga som faktiskt går att tala om på en konstscen. Då upplever man dessutom ämnet på ett annat sätt än genom att läsa om det i en utredning eller tidningsartikel. Det kan bli väldigt personligt.
Det finns en lång tradition av stereotypa gestaltningar av prostituerade kvinnor inom olika typer av konst. Har det varit svårt att komma ifrån det?
– Personligen tycker jag inte det, säger Fia Adler Sandblad och får medhåll av Caroline Casco som har följt pjäsens utveckling.
Men Caroline Casco lägger till att publikens uppfattningar också formar deras upplevelser av karaktärerna.
– Det blir allt vanligare med inställningen att folk får skylla sig själva. Själv har jag mött så många kvinnor inom prostitution och tycker inte att någon av dem har sig själv att skylla, men jag vet inte hur personer som står längre ifrån dem tar emot föreställningen. Vi får se.
Fia Adler Sandblad säger att det även finns en aktivistisk ambition med ”Camilla försvann”.
– Vi vill att publiken ska förstå att prostitution inte är ett val och att de här kvinnorna inte har så många val överhuvudtaget. Vi skildrar varför de har hamnat i prostitution och hur vår kulturs attityder gör det så svårt at ta sig ur det.
